Ny krönika ute idag på Devote. Den handlar om när jag var 21 år och otrogen mot min första pojkvän. Usch det var så hemskt och så sorgligt. I sin helhet: Vi har varit ihop i tre år om två veckor. För några månader sedan ringde du på hos mig med två flyttkartonger i famnen och en 12 tums TV. Och så flyttade vi ihop. Jag plockade undan tre hyllor till dig och fyllde skafferiet med sådant du tycker om: kikärtor och linser och sojabiffar. Och sedan bodde vi ihop. Inte en enda natt behövde jag vara utan dig. Inte en enda natt vaknade jag av att du inte var där när jag skulle krypa upp mot din bröstkorg. Det började så bra. Jag åt frukost i ditt knä, du lagade middag när jag kom hem sent från skolan och vi låg med varandra i soffan, på badrumsmattan och i köksfönstret. Du glömde att diska, att bädda, att släcka lamporna när du gick hemifrån. Jag tjatade, igen och igen, och du sa jaja men fällde ändå aldrig ned toalettsitsen. Denna smygandes irritation, som jag förfasats över hos andra par låg efter några månader som en kompakt dimma i vår gemensamma lägenhet. Och en natt, ett halvår efter att du har flyttat in, skakar jag mig ur ditt grepp om natten och rullar över till den andra kanten av sängen. I augusti firar vi snart tre år. Tre år med denna tjugoettårige pojke som jag var så förälskad i att jag grät i biosalonger för att jag inte kunde tolka hans sms. Och inatt kommer jag vara otrogen mot honom. Vi är på en hemmafest ute i skärgården dagen innan min födelsedag. Han måste åka därifrån tidigt, han måste jobba, han måste iväg. - Jag stannar, säger jag. Ta nattbussen hem du, så ses vi imorgon. Han kramar mig adjö och två timmar senare efter en öl för mycket blir jag kysst av någon annan bakom ett träd. Jag blir kysst och jag låter honom kyssa mig. Inte mer än så, inte längre än i någon minut men dagen efter vaknar jag av att kroppen känns avgrundsmörk inuti. Morgonen kryper fram i ultrarapid och till slut är det eftermiddag, till slut ska vi ta bussen in till stan och jag ska träffa honom. Jag gråter hela vägen, gråter över att jag älskar honom, att jag förstört något så stort med något så litet. Gråter över att han inte kommer att sova i min säng något mer, att inte få äta frukost i hans knä. När jag ringer på till vårt hem och han öppnar och ser mig med mascaran i ringliga spår längs med kinderna vet han redan vad som har hänt. Vi sitter på sängen, och jag fyller år. Jag fyller fucking år och det är än idag den sorgligaste födelsedagen i mitt liv. Jag berättar skamset vad som har hänt, om kyssen, om hur jag kysste tillbaka, om att han inte längre var den senaste med läpparna mot mina. Jag vågar inte titta honom i ögonen. Jag knyter tio knutar på filten framför mig och efter att jag berättat klart väntar jag på hur han ska göra slut på oss. Dessa midnattssvarta sekunder innan han tar min hand, drar mig till sig och viskar, - Men älskade lilla Sandra. En enda kyss? Du vet att vi är större än så. Och jag lägger mina armar om hans hals och fortsätter gråta. Gråter för att jag så gärna vill att han ska ha rätt. Att jag så gärna vill att det ska vara han och jag. Gråter över att han inte vet hur jag rullar bort från hans armar efter att han har somnat. Och bara ett par månader efter min födelsedag är det jag som avslutar vår historia. Och inte förrän då förstår jag att även en sextio sekunder flyktig kyss kan betyda så mycket mer än man någonsin kommer förstå när man står någonstans bakom ett träd på en skärgårdsö och druckit en öl för mycket. --------------- Finns även att läsa här. Säg hemskt gärna vad ni tycker. . The third column för devote.se is out today. The link is here, I guess you could try to read it in google translate if you want to : )
