Vem ska bli kär i dig, frågar jag min bebis. Han ligger bredvid mig på kudden och ler med sina sex tänder när jag frågar honom. Han förstår ingenting men jag lägger min tumme och mitt pekfinger runt hans haka och säger Lyllos den som blir kär i dig.Tänk vilken grej att ha allt framför sig. Förstås delvis en massa skit: killgäng i högstadiekorridorer, januarimodd, stickiga tröjor, att slå sin stortå i trösklar, krig och klimatkatastrof och fröknar som säger att man måste äta upp sin soppa. Men också allting annat: Simma själv på djupt vatten. Första gången man är vaken en hel natt med en kompis och den svindlande känslan i magen att man klarade det tillsammans. Sommarlovsmorgon på tv. Rostade mackor med smör och honung. Den första vårjackan man väljer själv. En främmande andedräkt vid ens nacke under den första tryckaren. Att bli kär. Det bultande hjärtat som man i början tror andra hör. Att längta till skolan för att någon man älskar har franska i bänken bakom en. Och så det ännu större: när någon är kär i en tillbaka. Att hångla inomhus en hel helg. Att bli kramad bakifrån när man väntar på bussen. Att dela hörlurar. Att hålla hand på gatan. Att vara så förälskad att andra plötsligt hör ditt eget bultande hjärta. Eller kanske är det sitt eget de hör.
