Jag har haft ganska många pojkvänner. Fem, för att vara exakt. Alla i vuxen ålder. Kortaste förhållandet varade i ett år (eller 2 x 6 månader), det längsta i fyra och ett halvt år. De andra ligger på tre och ett halvt (men vi får hoppas Björn lyckas ta sig förbi den - tydligen - avgörande tidsmarkören). Jag är helt enkelt en serial-monogamist. Jag har aldrig varit singel mer än ett år och ofta tillbringar jag merparten av den tiden att gråta över ett ex. Sedan sker plötsligt en explosion inuti, något frigörs, kanske ens egen frigörelse, och man står stadigt med båda fötter och blickar ut över hela världen och allt man ska ta och allt man ska få. Jag vet det aldrig själv men då ska jag strax bli ihop med någon igen. Någon vacker ung man med plutig amorbåge och tjockt mörkt hår.Ibland funderar jag på hur det skulle vara om jag var Bachelorette och alla mina pojkvänner var programmets kandidater. Jag skulle ju potentiellt kunna bli kär i allihopa och dom i mig, eftersom det är något som har hänt. Jag tror jag vet vilken ordning alla fem hade kommit. Det har inte att göra med vilken jag tycker minst om, utan vem som skulle vara bättre och sämre i ett Bachelorsammanhang, Vem som skulle våga ta sig friheter eller vem som inte skulle våga det. Men Björn hade vunnit. Jag skriver det inte bara för att jag är ihop med honom nu, utan jag vet att han hade vunnit. När vi precis blivit ihop sa jag till min mamma att jag hade valt honom alltid, oavsett om vi träffats när vi var sexton år eller nu. Det var en så stark känsla, att välja honom när som helst var som helst. Men nu råkade vi det bli så att vi sågs när jag var 35 (och han 34). Därför hade jag förstås valt honom i Bachelorette. Han hade fått min sista ros. Kanske är det därför jag undermedvetet döpt honom till rosen på min messenger.
