Det var vintern jag förlorade oskulden och vintern jag gick runt med så håliga Stan Smith att jag fick sprickor av eksem. Också anledningen varför jag förlorade min oskuld i strumpor. Det var vintern vi drack all öl på Snövit på Ringvägen och en påse med ostbågar var en helt rimlig middag. Min kompis gav mig skivan inrullad i en systemetkasse. Jag la den i min tygväska med abstrakt mönster från 10-gruppen. - Den ska förändra ditt liv, sa hon. Och sen blev det så. Tre CD-skivor, 69 sånger om kärlek. Jag blev instruerad att inte lyssna på nästföljande skiva förrän jag verkligen tagit in den föregående. Jag satt på min mammas kontor efter skolan och lyssnade andaktsfullt. Skrev i min dagbok på Sockerdricka.nu att det var kört, att jag nått peak musik. Jag beställde gravyr till min röda ipod: I can't really breathe but I feel lighter.Det var 22 år sedan, det kom inga andra skivor efter det som var bättre, och kommer därför antagligen inte heller göra det.Så när nyheten om skivans 25-års jubileum nådde mig, om en albumspelning i New York satte jag notis i telefonen när biljetterna skulle släppas. Det här var förra sommaren. Det var något tjafs mellan mig och Björn, Didrik skrek, notisens alarm gick plötsligt på. Jag måste gå! sa jag. Du kan inte gå nu, sa han och jag sprang tills jag inte såg dom mer. Kastades ut ur biljettsidan, en gång, två gånger, tre gånger! Kom till sista köpsteget men sidan blev vit. Fick ladda om, bank-id ville inte funka fuck i hela helvetes röven. Men så plötsligt - You Got Tickets To The Magnetic Fields: 69 Love Songs 25th Anniversary at Town Hall in New York.Så jag bokade flygbiljett, väntade i 9 månader och åkte sedan. Klädde på mig en favoritklänning, drack ett glas champagne i hotellbaren. Tog en taxi upp till Town Hall. Lyssnade i taxin: I can't really breathe but I feel lighter. Letade upp mailet med biljetterna. Det är konstigt i efterhand, att jag inte gjorde det tidigare ändå. En isande känsla genom hela kroppen när jag såg. Konserten var dagen innan. Jösses.
