Jag är i Paris ensam ett dygn. Jag promenerar uppför det berg som är Montmartre och lokaliserar caféet från filmen Amelie. Jag har aldrig varit här. Det har varit fånigt: jag kan väl inte sitta med andra turister och leka emo-parisienne när riktiga Paris finns. Men tjugo år har gått, en liten timme som turist kan jag kanske unna mig. Jag lyssnar på Säkert! i hörlurarna, beställer in ett glas côtes du rhône och drabbas av en underbar känsla av att jag lever i flera tidsdimensioner samtidigt. Jag är 18 år och ser Amelie från Montmartre för första gången på min lilla TV i mitt flickrum tillsammans med min kompis Filip. Vi sitter hopkrupna nära varandra och han är kär i mig men det fattar ju inte jag och vi säger till varandra Vad i helvete har vi sett? Exakt ALLT är förändrat nu. Jag är 23 år och bor i New York en sommar. Dricker rumsvarma drinkar på brandtrappan och sjunger sommarens stora hit i Sverige för min roomie En hund jag kände dog för en vecka sen och några dagar senare dog hans hundkamrat och hon skrattar och säger vad är det där för konstig musik.Jag är 26 år och har flyttat till New York på arbetsvisum och nu sitter jag på en bar i Soho tillsammans med min reklampartner Nina. Framför oss en lång meny av vinsorter och jag frågar Nina Hur ska man veta vad för vin man ska dricka när de frågar egentligen och hon svarar Säg bara cote de rhône. Jag är 29 år och har åkt till Paris i tre månader för att skriva klart min första roman. Jag röker så mycket att jag får stämbandsinflammation, eller så var det för att vi skriker så mycket. Längs med gatorna klockan tre på natten för att det finns så många låtar att sjunga tillsammans. Min mamma smsar en bild på Didrik i randig tröja och tofsar. Och med det finns med ens också hans tidslinje där på Ameliecafét och jag älskar honom och han har alltihop framför sig. Hela livet och det kommer vara så svårt men också så jävla fett
