På nittiotalet låg det en italiensk restaurang på Nybrogatan som var min favorit. Den hette Capri och hade Stockholms bästa margherita. I alla fall om du frågade tioåriga Sandra. När någon fyllde år gick vi alltid till Capri. De rödrutiga dukarna och stearinljusen, servitörerna med bruten svenskitalienska - jag tänker på Capri och det är som att min barndom plötsligt blir till evig sommar och det snart är min födelsedag, alldeles om hörnet. Så när jag tänker på Capri, eller om någon nämner Capri, får jag alltid en trevlig känsla i bröstet. Fastän jag aldrig varit på själva ön. Ja, fram tills igår då. Igår gick jag på färjan från Neapel, steg av i Capris hamn och åkte sedan upp i bergen.Villa San Michele är en villa och trädgård på ön Capri, byggd av den svenske läkaren och författaren Axel Munthe i slutet av 1800-talet. Idag är det ett museum och kulturellt center. De arrangerar olika evenemang, konstnärsresidens och konserter. Jag har blivit inbjuden hit i fem dagar på deras nya kreatörsstipendium för att ägna mig åt mitt kreativa skapande. En otrolig ära tbh. Jag bor i ett litet hus med en liten uteplats på Villa San Michele och fåglar kvittrar och blommorna blommar och här tänkte jag skriva på min pjäs, läsa och blogga. Det är så fint här och det är så flott att vara här och det är juni och ja, vad ska man säga. Riktiga Capri har mycket lite att göra med Nybrogatans Capri. Men ger samma känsla i bröstet: födelsedagskänslan. Det är söndag kväll och nu ska jag kliva i mina sandaler, promenera ner till byn intill och prova deras margherita.
