Jag skriver detta från en skuggig plats i de Liguriska bergen. En solstol närmare bestämt. Jag och min pojkvän har hyrt ett hus i en pytteliten stad som inte ens har sin egen wikipediasida. En lummig trädgård, en egen pool, en hängmatta, ett litet kök och ett sovrum. Allt man behöver. Närmsta mataffär ligger 40 minuter bort med bil och bussen "går bara ibland men inte just nu". Vi har fyllt kylen med grönsaker, korv, skinka och ost och skafferiet med pasta. Paret vi hyr av hade lämnat prosecco, nutellakakor, hasselnötschoklad och marmelad som välkomstgåvor, så vi är väl kittade. Stannar en vecka och sedan tar vi tåget tillbaka till Frankrike.Min bebi jagar myror och har börjat fnittra på ett helt nytt sätt, han rynkar liksom näsan, den lilla byn ska tydligen ha en bar som öppnar klockan arton och som säljer godis och jag har redan klappat en katt så all is good. På natten måste vi stänga grindarna för vargen och om man är vaken sent hör man den yla. Ikväll lagar vi pasta och dagen efter det och dagen efter det också. Och dagen efter det.Ochdagen efter det.
