Förra året summerade jag hela mitt tiotal på tio veckor, år för år, utifrån en slags känslobaserad årskrönika. Det blev uppskattat, så jag tänkte att jag skulle fortsätta. 2020. Första året på tjugotalet. Jag var 35 år. Firade in året på Södra Teaterns dansgolv med massor av kompisar. Jag och Rasmus dansade i fönstret vår första kvart av tjugotalet. Bra intro på året. Sen blev jag skjutsad på en Voi till Under Bron, ramlade och slog upp handen och knäet. Dela inte vois kids!! Åkte på efterfest ändå såklart, man är väl ingen tönt. Jag och B hade skickat tusentals meddelanden till varandra sedan vi hånglat utanför Teaterbaren i början av december. Vad är detta om, tänkte jag. Jag kan ju inte gilla en kille jag knappt känner irl? Bestämde mig för att ta reda på vad det var frågan om och bokade en tågbiljett för ett dygn i Gbg. Tjugofyra magiska timmar. Jens Lekman tog bilden ❤️ En vecka senare var det Ellegalan. Han kom till Stockholm samma kväll så jag smet från galan såklart. Vi gick och barhoppade istället. En läsare dm:ade mig denna video 🙃 Den här kvällen bestämde vi att vi var ihop. Pandemin hade inte brutit ut och allt var som vanligt, det vill säga jag och Petra drack vin på olika platser. Ballonger, stim och stoj. Vi hann aldrig fira in tjugotalet tillsammans. Vi måste göra om nyåret, sa han. Så vi åkte till Berlin i slutet av januari. Stod på ett dansgolv i Neukölln och räknade ner: TIO NIO ÅTTA SJU SEX FEM FYRA TRE TVÅ ETT. Jag älskar dig! sa jag. Jag älskar dig, svarade han. I mars ringde produktionsbolaget Baluba: Vi vann pitchen! Allt som blir kvar blir tv-serie. Fick dåndimpen. Mina karaktärer skulle få riktiga ansikten! Min berättelse skulle få ett soundtrack och sina egna gator. Och jag skulle skriva TV-seriemanus! Körsbärsblommorna slog ut och ingen var där. Av alla bilder jag tagit under pandemin är nog denna den mest symboliska. Vårens mest trafikerade plats, körsbärsträden i Kungsträdgården. Men i år inga tyska eller japanska turister med makroobjektiv, inga grupper med kawaiitjejer, inga barnfamiljer och inga influencers. Bara träden. Inte för att jag funderade så mycket kring pandemin under våren om jag ska va ärlig. Balkongen öppnade för säsongen. Min årliga balkongfest krympte till charkhäng med Petra och Jenny. Mysigt ändå. Och middagar ute blev middagar hemma. Här bjöd jag över min lillebror Jack och min mamma på pasta pomodoro. Märta kom till världen. Tänk att hon bara funnits under corona. Så liten, rolig och social. Vill bara pussas på munnen och försöker verkligen förstå vad man säger när man pratar med henne ❤️ Klippte lugg. Obligatoriskt att göra under en pandemi. Det och.. ...att inreda om. Bytte ut nästan allt i sovrummet. Före och efter inlägg finns här! Tog pressfoton för min serie. Vi fotograferade på Skinnarviksberget med utsikt över Stockholm, eftersom min berättelse utspelar sig i ett Stockholm i juli. Sommaren kom och det kändes som vanligt som att den var evig. Nu var vintern över för det här livet. Tillbringade varenda ledig stund i Vitabergsparken. Skaffade mig långt hår. Och sommarlovet kom. Varje minut i fyra veckor med Björn. Vår semester kunde summeras med att vi läste på olika platser. Och badade. Fyllde 36. Grattis mig. Nu närmare 40 än 30, shit pommes. Låt oss inte tala mer om det 🙃 I slutet av augusti började arbetet med tv-serien. Augusti och september stängde vi in oss i ett war room på Baluba och började pussla ihop trådarna. Gjorde stora tankekartor, dramaturgiska bågar och karaktärsbeskrivningar. Det var jag, dramachefen och exekutiva producenten Erik Mcallister och dramaturgen & manusförfattaren Maria Clauss. Efter en månad hade vi ett synopsis om 21-åriga Matilda som försöker laga sitt trasiga lilla hjärta. I oktober och framåt har jag sedan skrivit serien. Har haft två lämningar dagligen, en vid lunch och en vid slutet av dagen, då jag skickat manus till Maria. Hon har läst, kommit med förslag och jag har skrivit om. Maria är ett sånt proffs. Det har varit så roligt att skriva nära tillsammans med någon. Att få vara i en påhittad värld men inte ensam, det är en lyx. I slutet av februari låser vi manusen. Nu är året snart slut. Jag har kommit till flera insikter. Jag har funnit ett lugn i att slippa slentriankramar och onödig kroppskontakt. Mitt fysiska space är stort och jag har kunnat bero i det. Min vänskapskrets har bantats ner men kärnan har varit stark. Och jag har älskat att alla är här. Ingen ska någonstans. Vi är bara här, där vi bor. Och jag har förstått att jag egentligen inte saknar hemmafesterna, sena nätter och dansgolv. I alla fall inte när jag får skriva om dem. Det kanske låter töntigt eller till och med preteniöst, men att skriva fram en känsla är ibland mycket snarlik att faktiskt uppleva den. Och jag älskar honom! Tidigare år: 2010. 2011. 2012. 2013. 2014. 2015. 2016. 2017. 2018. 2019
