Ok! Jag fyller år! Idag fyller jag trettionio år. Känn på den. Eller, jag förstår såklart att er värld inte skakar till överhuvudtaget över att jag fyller trettionio år. Men själv känner jag att här är det - nu står jag här. Mitt sista ungdomsår. Och även om det nu kliar i tangbentbordsfingret behöver ni varken berätta för mig eller nån annan vilka som är ungdomar. Detta är bara är en känsla. En känsla av uuungdom. Kanske ska den en dag nå även dig.Jag tyckte att vara tjugonånting var mestadels kul och enkelt. Inget kändes definitivt, allt gick att leka bort. Jag tog nästan ingenting på allvar utom kärlek och författardrömmar. Åren som trettio-nåt var svårare. Det är så mycket som förväntas då. Allt ska plötsligt göras. Det som nyss inte spelade någon roll spelade plötsligt mycket stor roll. För att summera det kort skulle jag säga att mina trettio har varit rätt berg-och-dalbaniga och jag känt mig en del lost. Men blickar jag tillbaka är jag glad att allt hände. Allt är erfarenhet, allt är minnen. 2014 fyllde jag trettio år på Way Out West. Vem var jag 2014? Inte enbart en ung kvinna med en ännu rak tandlinje :DTyckte inte att det var så jobbigt att fylla just trettio år. Kände mig ung och taggad. Hade sagt upp mig från reklambranschen bara ett år tidigare och hade en ny karriär att utforska. Att fylla 30 var lite som att fylla 25, fast roligare. 31 år! 2015 var mitt fest-år. Jag har aldrig festat så mycket som 2015. Var på rave jämt?! Hemmafester, efterfester, maskerader, festivaler, kalas. Ibland står stjärnorna rätt och alla ens bästa vänner är på precis samma plats i livet och det enda man vill göra är att dansa mitt i natten.Finns ens rave längre?(och nej det är ingen riktig fråga för jag kunde inte bry mig mindre om hurvida rave finns eller inte) Har för få kompisar som gifter sig. Här är en bild från ett av få bröllop jag gick på under mina 30-something-år. Min kompis Mathieu gifte sig i Brooklyn och jag hade stjärnkjol. Det var 2016, jag var 32 år och jag skulle bli singel tre månader senare efter ett förhållande på tre och ett halvt år. Det var ju dåligt redan här, pissdåligt. Men man fattar ju inte det förrän långt senare. Jag hade just skrivit klart min andra roman Allt som blir kvar och trodde att jag hade skrivångest. Det hade jag kanske också i och för sig. Trettiotre stora år. Trettiotre kändes bra att fylla minns jag, just för att siffrorna är så estetiskt tilltalande: 33. Jag var singel men hade börjat dejta en kille litegrann. Skulle fem månader senare skälla ut honom på en bar och säga att frågar han inte chans på mig snart kan han glömma att vi ska fortsätta hänga. Kanske inte jättebra tecken att behöva säga så till nån, men men. Köpte min favoritklänning detta året, stjärnklänningen. Hur kan en klänning va så fin kan man ju undra - och nej jag vet inte heller. 34! Skrev som tusan på min tredje bok och var ute med Petra på femtielva olika äventyr varje helg. Singelbästisar är allt. Också bra singelstil med lackjol och skinnjacka. Ska jag skriva singel en gång till i denna brödtext? Ja, jag var nysingel på sommaren för jag hade gjort slut med han killen jag varit ihop med i nåt halvår.Ställde in min Tinder till killar mellan 21-39 och levde lajf, det ska ni veta. Trettiofem år! Oj oj. Att man ens kunde bli så gammal tänkte jag då och kanske fortfarande tänker. Var nysingel igen (Samma kille som jag var nysingel med året innan! Bli aldrig ihop med era ex!). Orkade inte med något stort firande. Bjöd in 13 av mina bästa vänner på korv med bröd och champagne hemma hos mig. Det var en underbar kväll.Det här året kom min tredje roman Mellan oss ut. Började också äta antidepp under hösten. Kändes mig ledsen och vilsen och undrade hur det skulle bli med allt. Stod och stampade i samma lägenhet och kände att livet var stillastående. Så kom tjugotalet och allt skulle ändras. Jag fyllde 36 detta år. Förutom att jag klippte en väldigt dålig lugg som jag fick dras med halva året träffade jag Björn. Vi blev ihop bara några dagar in på tjugotalet. Någon månad senare kom pandemin. Tråkigt med pandemin såklart, men detta var ett av mina lyckligaste år i livet. Att vara nykär i en pandemin var som att vara insöade tillsammans. Allt var pirrigt och märkligt. Ja, känner man så starkt för någon kan ni ju gissa vad som händer året därpå. Pandemibebi förstås. Jag fyllde 37 år, vi köpte en lägenhet i Gamla Stan och bebin växte i magen. Vem är personen i magen, var inget jag tänkte alls utan kallade min växande mage som allra mest för "den". Detta var ett väldigt bra år btw för jag fick helt förkovra mig i min tv-serie Allt som blir kvar. Att skriva en serie, att casta en serie, att jobba ihop med en regissör, fotograf, producent, älskade varenda minut. Längtar otroligt mycket till en ny produktion!! Trettioåtta år med en livs levande rödhårig prins på armen. Lill-Didrik, min älskling. Hans mjuka bakelsekinder mot mina, hans knasiga heliumballongröst. Allt var på paus året jag fyllde trettioåtta år för att helt fokusera på att Didrik skulle gå från en nyfödd bebis till ett litet barn. Nu är han min stjärna på himlen i det universum som är mitt liv. Nu börjar året som trettionio. Jag tror det kommer bli bra! Det känns så!
