Då har vi kommit fram till 2016. Nu river vi av det, som ett plåster. 2016 var jag 31 år gammal och bodde med M i lägenheten på Nytorget. Året började med att jag skrev bokkontrakt med Natur & Kultur. Hade skrivit på Allt som blir kvar sedan våren 2014 och januari 2016 var första manusutkastet klart. Tog pressfoton till boken. Men den skulle inte komma ut förrän i september. Så här såg det ut hemma hos mig 2016. Annan soffa och annat soffbord. Ville ge mig själv någon slags present för att boken var klar. Bestämde mig för att presenten skulle bli Tokyo! Hyrde en lägenhet i Nakameguro i fem veckor i mars. Tajmade in körsbärsblomningen, lärde känna nya människor, sjöng karaoke, åt ramen jämt, promenerade runt och läste böcker. Saknade M ganska mycket, men annars var det en toppenresa 🌸 När jag kom hem skulle jag iväg nästan direkt pga hade ett samarbete med Interrail. Jag och Flora tågluffade genom Spanien och Portugal i en vecka. Så mysigt var det, ett toppen-samarbete. Gud vad jag reste 2016, men sen åkte jag i alla fall även till New York en långweekend pga lyckats få tag i biljetter till Håkan-spelningen i New York på Gramercy Theatre!! Vi var några hundra i publiken. OTROLIG spelning. Sedan kom sommaren. Vårt hem var en djungel. Man slapp strumpbyxor. I juli reste vi till Frankrike och min familj. Och hyrde ett hus i Palma med många kompisar. I slutet av sommaren gifte sig Mathieu i Brooklyn med sin Julie. Ni vet min kreativa partner när jag jobbade i New York? Var så stolt och glad för honom <3 Och vi var mkt fina. Sen kom hösten. Sandra Beijer AB hade uppstartsmöte över en flaska rosé. Och min bok kom ut. Världens finaste omslag <3 Åkte till bokmässan. Den sålde slut här! Alla ex! Sålde även slut i hela Sverige efter tre veckor och fanns inte att få tag i ett tag innan de tryckte nya. FETT. Hade releasefest på det som numera är lilla Tong. foto: Linda Hörnfeldt Vi gjorde specialtryckta ölflaskor där det stod "Allt som blir öl" Åkte till LA för att jag blev bjuden dit på pressresa i samband med en svensk musikfestival. I Downtown LA hade de gjort en dagsfestival med enbart svenska band, som Maggio, Icona Pop, Little Dragon m.m. Och man kan ju tänka att allt det här var bra saker och jag hade roligt hela tiden. Men så var det inte. Jag grät på bokmässan, hade ångest på releasefesten, satt på en trapp i Los Angeles innan alla i huset vaknat och hyperventilerade. Jag gick runt med en molande känsla i många månader. Vankade omkring om nätterna, stod vid balkongräcket på nätterna och kedjerökte. Tog min kudde från sängen och sov i soffan. Att leva med nån som blir kär i någon annan men som varken vågar erkänna det för sig själv eller för sin partner är en utdragen sorgsamhet. Jag var så olycklig och frågade tusen gånger varför men han drog sig bara längre från mig. Han sa att det var min egen grej att ta itu med, att det nog handlade om stressen kring min nya bok. Jag kunde inte äta, inte sova, var alltid ledsen eller arg. Och desperat. Hade gjort _vad_som_helst_ för honom. Och då menar jag vad som helst. Vilket jag mer eller mindre gjorde. Har skrivit inlägg om den här tiden, men efteråt då. Om tankar i Los Angeles. Om att vara ensam men bo ihop. En kväll i november kom hem han hem och gjorde slut. Han sa att han inte var kär i mig längre. Jag frågade om det fanns en annan anledning och han sa att det inte gjorde det. Dagen efter flyttade han därifrån. Och jag åkte på bokturné. Malmö, Lund, Göteborg, Umeå, Sundsvall. Asså dessa dagar. Satt på timslånga tåg och kände mig ihålig. När jag kom hem tog jag bort hans namn på ytterdörren. Sedan åkte hela min familj till St Barths. Min mamma fyllde 60 år och detta var hennes present. Att hänga med sin familj i tio dagar när man precis blivit själv var väldigt skönt. De lät mig vara ifred, men fanns alltid där. Jag läste böcker och simmade i poolen. Och min mamma fyllde 60! Gulligaste 60åringen vi har i Sverige helt klart. När jag kom hem hade det blivit advent. Jag började gå ut lite smått, blev utbjuden på dejt, Allt som blir kvar fick fina recensioner och jag köpte en lackkjol jag levde i. Det blev nyårsafton. Det var tolv grader så vi frös inte. Sen skulle tiotalets sämsta år komma, men det visste jag ju förstås inte än. Tänkte mest på hur bra det var att vi inte frös.
