Dags att summera ännu ett år! 2017. Detta år har varit svårt att skriva. Det har hållit mig vaken om nätterna. Sen kom jag på att jag behöver ju egentligen inte berätta något alls om jag inte vill. Jag är bara ledsen över att det hände. Jag vill inte att det ska börja pratas om igen och jag vill att den ska ha hänt för länge länge sen. 2017 var jag 32 år. Året började med att jag och Jenny bestämde oss för att dra till Frankrike i januari. Vi började i Cap d'Antibes en vecka där också min lillebror Jack var med. Och sen tågade vi vidare till Paris. Vi satt på en och samma bistro på Ile saint-louis varje kväll och drack rödvin och rökte cigg. Underbart. När jag kom hem skaffade jag Tinder för första gången i livet. Det här var min första bild. Inte jättebra men men. Jag var otroligt segstartad med appen. Matchade med killar men chattade mest med dom hur ledsen jag var. Dom var alltid så gulliga. "Det kommer bli bra, har också varit där." och så vidare. Kan rekommendera om du är ledsen i heartbreak, finns så mycket Tinderkillar i samma sits som också vill ha lite chatt-sällskap. : ) Jag hade varit singel i några månader men det blev inte bättre. Istället blev det värre. Jag kände fysiskt att något var fel, jag fick inget closure. Min kropp började demonstrera. Jag kunde inte ta mig upp vissa morgnar, det var som att någon lagt en sten på bröstet. Jag satt på parkbänkar och stirrade rakt ut i timmar. Låg vaken om nätterna. ⏤ I slutet av februari klarnade allt till slut. Den dagen då pusselbitarna föll på plats var det som att gå sönder och monteras ihop i en och samma stund. Jag fick tillbaka min magkänsla, för den hade haft rätt. Det var en befrielse. Man ska alltid lita på den. Jag är på många sätt låst inuti den här historien. Det finns detaljer som inte går att berätta och som består av kedjereaktioner av varandra och därigenom blir omöjliga att plocka isär. Mitt ex reducerade min ilska när allt uppdagades med att det bara handlade om ”att jag inte förstod att vi gjort slut”, han sa till andra och till mig att jag var tokig. En handling män har sysslat med i århundraden tbh, förminska sina jobbiga ex till psykon så att de ska slippa stå till svars för sina handlingar. Han sa aldrig förlåt. Och senare - när vi träffades ute - låtsades han som att vi aldrig någonsin mötts tidigare. Det är svindlande att träffa nån man levt ihop med i flera år som ser rakt igenom en som om man vore en främling. Utöver detta gjorde han saker mot mig jag inte vill skriva här. Han lämnade mig inte ifred, trots att det var han som lämnat mig, trots att han fick det han ville. Jag är glad över att den här perioden i mitt liv är över. Samtidigt är jag ledsen över att den lämnade såna sår. Jag behövde bygga om hela min idé kring förhållanden. Jag kan än idag inte förstå hur man kan bete sig såhär mot någon man älskat. Och det här handlar inte om att det på nåt sätt är synd om mig. Jag blev behandlad illa och mådde därefter. Jag flyttade in hos mina föräldrar i en vecka. Milla följde efter mig vart jag än gick och sov med mig i soffan. När jag flyttade hem hade det blivit mars. Jag bestämde mig för att jag behövde ha ett projekt för att förflytta adrenalinpåslaget till något rimligt. Var så arg, hade nog kunnat lyfta en lastbil om jag behövt. Jag började inreda om lägenheten. Nytt soffbord och ny soffa. Hallen blev vit. Och två nattduksbord på vardera av sängen byttes ut till ett stort på ena sidan. Här finns ett inlägg om alla förändringar och före och efter-bilder. Skrev en krönika i tidningen Skriva om att pennan är det farligaste vapnet. Så är det. Rubriken är ett citat av August Strindberg. Här kan man läsa den. Skrev mycket under den här perioden, både i koder och rakt ut. Behövde få ur mig grejer. En del av dom inläggen från det året: Grisfötterna. Utifrånperspektivet. Jag slås dagligen av skammen över att jag inte var mer intelligent än så. Skillnaden mellan att kunna och att vilja. Första halvan av 2017. Baby, vi dricker öl bara. Så enkelt är det att vara naiv, att man glömmer att det man har inte är någon romantisk utopi. Traditionen av kvinnor som ”hysterikor” lever ännu kvar så tydligt Iphoneanteckningar från 2017. Idag har jag varit singel i ett år. Mina kompisar tog så fint hand om mig. De backade mig, tog med mig ut, och promenerade med mig. Ibland kom nån och ringde på min dörr tills jag öppnade. Vad är världen utan vänner. Faktiskt. Min andra bok kom ut som pocket. Jag föreläste en hel del och hade signeringar. Här är från en föreläsning i Helsingfors. När våren kom åkte jag till New York och bodde hos Christian. Tog detta foto i hans badrum som blev ny tinderbild : ) Drack vin på rooftops och hade det fint. Min novell Juan-Les-Pins för Novellix kom ut i maj. Den här novellen har samma huvudkaraktärer som dom tre i min senaste roman Mellan oss. Jag ville testa om karaktärerna skulle kunna fungera i en roman genom att skriva en kortare historia. Här kan man köpa den. Jag och Milla gjorde ett lakritssamarbete! :D I juni kände jag nu jävlar och blev jättesingel. Alltså som i att världen öppnade sig och jag plötsligt såg killar överallt. Köpte min drönare! Oj vad jag tyckte om den. Och oj oj vad livrädd jag var för den. Eller snarare ÄR för den. Den låter så högt och beter sig insektslikt. Åkte till Italien en vecka i juli med kompisar och åt pasta. Det var jag + tre par och det gick bra. Asså såklart det gjorde, men 2017 hade jag i princip aldrig varit singel en så här lång period tidigare, så jag tänkte mycket på sånt. Skrev ett inlägg om det. Efter det åkte jag direkt vidare till Spanien och Jennys familjs hus. Vi var nio personer som bodde ihop, lagade mat och badade i en vecka. Och dansade! Jag fyllde 33, hösten kom och jag kände att det värsta var över, att det skulle bli bra. Ändrade tindertext : ) Och köpte en kappa jag levde i. Jag gjorde mitt första översättningsjobb: översatte Rupi Kaurs poesisamling Milk & Honey till svenska. MYCKET roligt att översätta poesi. Man var tvungen att tänka så musikaliskt. På takten, undermeningen, budskapet och visuellt hur orden var byggda i raderna. foto: Emily Dahl Köpte min favoritklänning som än idag är min favoritklänning. Den följde med på blogg-gala. Och på alla hemmafesterna. Halloween kom och jag hade Halloweenfest. Tog tillfället i akt att klä ut mig till japansk maid. Hade 50 stycken utklädda kompisar i min lägenhet och det var varmt och underbart. Jag och Erik hade dejtat väldigt casual sedan juli. En lördag i oktober när vi promenerade över Slussen tog han mig plötsligt i handen och släppte inte. Några veckor senare på Under Bron tog jag tag i honom och sa att jag höll på att bli kär i honom. Jag är kär i dig också, svarade han. Sen åkte vi till Paris och badade badkar en hel helg. Så kom vintern. Läste högt ur min översättning på Södra Teatern på Maktsalongens fest. I december flyttade hunden Poppe in en månad. Vi matchade varje dag i scarf. Han var omöjlig att gå i koppel med och skällde om jag inte vaknade prick klockan halv åtta, men var väldigt gosig och ville alltid sitta nära. Och till sist kom nyårsafton. Bar min favoritklänning såklart. Fick en nyårskyss och stökade runt på olika fester. Och 2017 gick in i 2018 med något hoppfullt ändå. ⏤ Tidigare år: 2010. 2011. 2012. 2013. 2014. 2015. 2016.
