Dags för det absolut sista året det här årtiondet. 2019. Jag var 34 år. Jag och Jenny var i New York de första dagarna av året, efter att ha firat nyår och roadtrippat i Florida. Devi och Martin var också där, de hade förlovat sig på toppen av Empire State Building, så det firade vi. När jag kom hem väntade Erik på mig. Vi hade bestämt oss för att försöka igen som sagt. Vi satte oss ner och pratade om vad som gått fel förra gången, vad vi hade för olika behov och hur vi skulle möta varandra på bästa sätt. Kände mig lugn och varm i kroppen hela tiden. Nu skulle allt bli bra. Vi satt på Konstnärsbaren en lördagseftermiddag när jag kommit hem från USA och höll varandras händer krampaktigt hårt. En sur fullgubbe sa Sluta se så jävla kära ut. I slutet av januari ramlade jag på en isfläck och fick en spricka i svanskotan. Bor fyra trappor utan hiss så jag flyttade in hos mina föräldrar. Kunde inte gå på två veckor, kunde inte ens ta mig till toaletten själv. Levde på morfin och sov sov sov. Milla vaktade förstås 😌 Sen kom vårljuset. Jag skrev och skrev och skrev på min bok. Den skulle gå i tryck i början av sommaren. Jag gillar den där delen av bokskrivandet, redigerandet. När varje ord vägs och man har en redaktör som ställer frågor och kommer med förslag. Det är som att sandpappra något tills det är så lent att det knappt känns. Åkte till Köpenhamn med Erik. Men ville inte berätta på bloggen med vem. Gud jag var så orolig för vårt förhållande, jag ville så himla gärna att det skulle funka, fick inte jinxa. Åkte till Frankrike och firade påsk med min familj och sedan stannade jag en extra vecka själv och så kom E. Vi läste böcker, spelade pingis, åt på finrestaurang och lagade mat. Det var väldigt mysigt. Sen togs författarfoton till boken. Och jag lämnade in ett färdigt bokmanus som gick till tryck. GUD DET VAR SÅ SKÖNT. Trädgården öppnade den fjärde maj. Dagen efter bestämde mig för att sluta röka. Sen kom juni och Spice Girls återförening!! Hade ju lyckats knipa biljetter året innan efter att ha laddat om biljettsajten femtusen gånger. Jag och Ellen åkte till Sunderland för att se dom och det var greatness. Och så blev det sommar. Jag och E åt allt somrigt varje dag. Och jag och Milla hängde mycket och skrotade runt. I juni budade vi på en vindsvåning på Mariaberget och vann den. Hundrafemton kvadratmeter och fönster i alla väderstreck. Ska jag bo här tänkte jag. Det kan inte vara sant. Men natten innan vi skulle skriva på kontraktet vaknade jag av att han vred sig i sömnen av ångest. Han var inte redo, sa han. Inte än. Och jag sa att det är okej. Vi behöver inte göra det nu. Vi gör det sen. Ringde mäklaren dagen efter och sa att det inte blir något. Tänkte: jag får inte bete mig som ett barn nu. Det är bara en lägenhet. Jag måste vara vuxen. Men shit va ledsen jag var? Satte mig på en parkbänk på Kungsholmen efter mäklarsamtalet och grät som om någon hade dött. Jag måste ta mig i kragen, sa jag till mig själv. Jag kan inte gråta så mycket över materiella ting. Försökte vara glad och rolig och kul på dagarna så bra jag kunde men grät i duschen, grät på natten när han sov. Varför ville han inte bo med mig? Klippte en gardinlugg. Och fick en koja på balkongen igen. Jag försökte fråga försiktigt efter en vecka när vi skulle flytta ihop isåfall. Om vi kanske skulle sälja våra lägenheter mot hösten och ha en slags framtidsplan. Men han ville inte prata alls om lägenheter längre. Han ville inte prata om framtiden alls. Vi får se, sa han bara. Mina tankar började spinna på högvarv. Jag började fundera på saker som jag egentligen inte kände någon stress för tidigare. För om han inte ville flytta ihop nu, när? Hur skulle livet så ut om ett år, två år, tre år? Vad skulle hända med alla eventuella bebisar? Och hundar? Tänk om jag blir fråntagen en viktig del av livet för att jag väntar in någon för länge. Åkte till Frankrike och min familj i juli med en tyngd över bröstet. Efter ett par dagar orkade jag inte ens gå ur sängen. Men sa inget till honom. Man vill ju inte vara den jobbiga bortskämda tjejen som inte fått sin lägenhet. Min mamma sa den fjärde dagen att du kan inte ha det så här. Du kan inte gråta hela tiden och inte berätta det för din pojkvän. Och jag sa jo, jag kan det. Det är bara min ångest, inte hans. Jag åkte från Frankrike till Spanien och mötte upp honom för en semester i Madrid och Barcelona. Jag visste att jag skulle ha pms under dom dagarna och det var som en skräck. Jag var så rädd över att jag inte skulle kunna kontrollera ilskan eller tårarna då. Och jag klarade det ganska bra fram till sista kvällen då något brast och jag sa - Du måste lova mig nåt så jag vet var jag har dig. Och jag såg i hans blick att han tvekade på mig. Sen for jag tillbaka till Frankrike med ännu större stenar inuti. En morgon dog Milla. Vi var ensamma hemma och jag såg på henne att hon inte orkade mer. - Du får inte dö innan mina föräldrar kommer hem vid lunch, sa jag till henne och hon tittade så trött på mig. Jag bar upp henne varenda gång hon försökte gå iväg och gömma sig. En timme efter mina föräldrar kommit hem dog hon. Millivanilli ❤️ Efter det ringde jag Erik och sa att jag orkar nog inte vänta in dig. Jag kommer hem om en vecka. Du måste på fundera på om du vill det här på riktigt. För annars kan vi inte vara ihop. Du måste släppa mig fri om du tvekar. Du måste. Och han sa att han lovade det. Men när jag kom hem i slutet av juli var ju allt så bra. Vi hade saknat varandra så mycket. Vi hade fem dagar som var så fina. Jag orkade inte ta upp nåt och han nämnde inget heller. En måndag när vi skulle åka båt efter jobbet och jag sprang ner för trapporna med baddräkt och cava tog det plötsligt stopp. Jag kunde inte röra mig fysiskt. Jag kom inte framåt. Satte mig ner och djupandades. Jag ville ju åka båt. Varför kunde jag inte bara gå och göra det. Och tre dagar efter det gjorde jag slut med honom. För att jag inte orkade må såhär något mer. Och han var nog säkerligen oerhört trött på denna trasiga person. Min kropp har varit sjuk av saknad efter honom den här hösten. Som att det gjort fysiskt ont i huden. Men man kan inte vara ihop med någon som lovar att man ska leva lyckliga i alla dagar men sedan inte ens vågar flytta ihop. Det går ju inte! Man måste vara ihop med någon som inte vill något hellre än att bo med en. Så är det. Jag vet att det är så. Ja, sen var jag singel igen då. Piss helvete. Fyllde 35 och hade kalas. Och min bok kom ut! Hade bokrelase på Häktet. Mycket stolt över detta lilla alster faktiskt. Åkte till bokmässan. Var toastmaster tillsammans med Patrik på Devi och Martins bröllop. Boken fick fina recensioner. (Detta utdrag ur GP) Jag satt i nyhetspanelen i Expressen TV under hösten. Och hängde med Petra cirka jämt. Men efter uppbrottet var det som att jag hamnat i ett skov av gråt. Det gick inte över. Jag grät i timmar, nästan varje dag, i veckor. Det var ju inte så här det skulle bli, livet. Jag hade tänkt på ett annat sätt. Efter två månader orkade jag inte mer och bokade tid hos husläkaren. Sa, ni måste hjälpa mig med min ångest. Fick sömntabletter och ångestdämpande men gråten fortsatte. På det tredje läkarbesöket fick jag antidepressiva. Insättningsperioden var över i november när jag och min mamma åkte till Sydkorea. Det var som att bli snäll. Jag har alltid tänkt att det är min personlighet det här med att behöva mycket space. Jag åker inte tunnelbana i rusningstrafik och tycker det är extremt jobbigt om någon jag inte känner sätter sig för nära. Men det var inte min personlighet. Det var min ångest. Jag känner sällan så längre. Och framförallt, jag är inte arg. Jag har varit arg i flera år. Arg sen den hemska hemska vårvintern 2017. Men jag är inte arg nu. I trettiofemårspresent av min mamma fick jag en resa till Sydkorea och en matupplevelse uppe i bergen hos nunnan Jeong Kwan, känd från Chef's Table, för att äta hennes tempelmat. Vi reste i början av november. Det var så mysigt att vara med sin mamma i nästan två veckor. Det var verkligen något jag behövde tror jag. Och detta var ju fett. Inlägg om det här. Efter Sydkorea åkte jag vidare till Tokyo och mamma byttes ut mot Matilda. Vi hyrde en lägenhet i Harajuku och åt god mat varje dag, sjöng karaoke flera gånger och köpte konstigt smink. Matilda <333 foto: Said Karlsson Tokyo är livets plats. Hoppas jag får bo där någon gång. Sen kom jag hem. Tillbringat min december med att skriva, bli full och hångla med killar. Ibland kanske man bara behöver göra det. photo: isabella ståhl Hur jag kan summera dom här tio åren är väl att det är jättesvårt att leva? Jag känner mig känslomässigt utmattad efter decenniet. Karriärsmässigt har det varit mer än jag vågat drömma om. Jag vågade bli frilans. Jag lever på att skriva. Jag har skrivit tre romaner, en handfull noveller, översatt böcker, skrivit över hundra krönikor och mitt företag och bloggen har gått bra. De sista halvåret av detta år påbörjades också en annan stor dröm - att skriva drama för tv. Vi får se hur det går med det 2020. Men en karriär är bara en liten del av en människas värld. Man kan skriva böcker och flytta till lägenheter och länder, men i slutändan är det relationerna mellan människor som betyder något. Jag lämnar decenniet med ett sjukt jävla svintrött hjärta, men den enda vägen är uppåt då. Får jag önska mig nåt enda till mitt tjugotal är det att bli kär i en trygg person som håller mig i handen och inte släpper den. Han finns där ute någonstans och ligger med andra, den jäveln. Men det gör å andra sidan jag också 🙃 ⏤ Tidigare år: 2010. 2011. 2012. 2013. 2014. 2015. 2016. 2017. 2018.
