foto: beth retro. När jag var sjutton pluggade jag i London. Jag bodde i en snäll men grå liten förort som heter Kingston. Den innehöll många radhus och en bred gata med ett Miss Selfridge, ett New Look och inte så mycket mer. Fyrtiofem minuter bort från Kingston ligger Twickenham och i Twickenham låg min skola. Varje morgon vid sjutiden satt jag på en buss och lyssnade på en hel cdskiva och sedan var jag framme. Weezers The Blue Album var exakt en bussresa mellan radhuset i Kingston och skolan i Twickenham. När lektionerna tagit slut åkte jag 45 minuter tillbaka hem igen. Ofta med kompisar. Vi var många som bodde i liknande förorter nära varandra. Med radhus och en bred gata med samma slags kläder i varje affär. Men inte alla dagar såklart. En onsdag var det bara var jag, min bärbara cdspelare med anti-skakeffekt och The Blue Album. Det var mars och nästan vår och jag var glad. Glad över uteserveringar och nästanhelger. Artonåriga pojkar som tog mig på efterfester och pratade med med o:n som låter som ouh. Åh. Och kanske var det därför jag inte märkte. Märkte hur någon smög in sin hand i utrymmet mellan ryggstöd och sittplats, in mot mitt lår, mot kanten av min kjol. Och när jag kände de där fingrarna slet jag av mig hörlurarna och vände mig om. Slog bort handen och sa så hårt som jag bara kunde och ville med min skolengelska (som hade fått någon brittisk låtsasdialekt som alla i min klass trodde att de hade fått efter fem månader i London), att lägg av, vad fan håller du på med? Men det allra obehagligaste handlade inte den här gången inte om att någon stack fram en hand på en plats där den inte skulle vara. Kanske är det till och med så att man är med om det så många gånger i sitt liv, att ett enstaka exempel inte ens är värt ett eget blogginlägg. Män som tror att de får och kan. Som förra månaden till exempel. Då drog en man av mig mina solglasögon i hissen för att "kolla om mina ögon var vackra". Jag var ursinnig när jag gick ur men hann inte, tappade bort orden någonstans. Glömde bort att knuffa ner honom för stentrapporna. Hur som helst tillbaka till London. Till bussen. Det obehagligaste var nämligen inte att någon tafsade på mig. Det obehagligaste satt inte i det. För när jag vände mig om satt där inte en gubbe, en man eller ens grabb. Där satt fem pojkar. I tioårsåldern kanske. Rödhåriga, fula engelska barn. De skrattade åt mina arga ord och jag sa att man inte får göra så. Att man inte gör så mot människor och framförallt inte mot tjejer. Att det inte är okej. Och de hörde att jag inte var från England och de frågade var kommer du ifrån och jag sa Sverige och efter det tog tre av pojkarna tag i mina händer och höll fast mig. Och de andra två tog på mig. På låren och benen och över utsidan av min jacka. På bussen. Bland människorna. Tydligen är tre tioåriga pojkar ganska starka för jag kom inte loss men jag skrek åt dom. Jag tror att jag skrek på svenska, att sluta, lägg av. Jag vill inte. Och de skrattade och min bärbara cdspelare föll till golvet och ingen på bussen gjorde någonting. Efter ett tag (kanske en minut, kanske tre. Jag minns inte) stannade den för en ny station och någon i min ålder kom upp på övervåningen och drog upp pojkarna från sin plats och skrek åt dem att man inte behandlar människor så. Och de började gråta av rädsla och packade ihop sina väskor och sprang ner. När de hade gått frågade han om jag var okej och jag sa ja, och tack och inte så mycket mer. Och sen åkte jag hem till Kingston. Åt pastagratäng, gjorde läxor, duschade, berättade inget för någon. Grät inte en enda gång. Grät inte men vet inte hur länge det där obehaget var kvar egentligen. Ett slags kladdigt äckel runt hjärtat och i halsen. Det samvetslösa som hände mig på en buss mellan kingston och twickenham. Mellan en sjuttonårig flicka och fem tioåriga pojkar. . . According to Google translator this is what I wrote.
