Varje fredag kommer mitt nyhetsbrev på Substack.Varför ha ett nyhetsbrev när man redan har en blogg, kanske någon undrar.Nyhetsbrevet är en samling av veckans blogginlägg som landar direkt i din inkorg. På så vis missar du ingenting och får bloggen serverad utan att ens behöva klicka dig in här. Prenumerera gärna - det är helt gratis.✍️Varje nyhetsbrev inleds med en kortare text. Under de fem månader jag har skrivit brevet har de nästan alltid handlat om antingen det pågående romanskrivandet eller det pågående livet i Paris.Två relativt nya bekantskaper för mig.Här kommer ett medley av Paris-tankar från mina första månader i Frankrikes huvudstad. Min son har börjat säga mums på franska. Miam miam, när något är gott.”Mmm, den här pizzan är miam!”Han klistrade ett klistermärke av en vindruva på framsidan av min Elle, rakt i munnen på modellen: “MIAM MIAM”Det är det hittills franskaste som hänt mig sedan vi flyttade hit.♡ Det bor en Betsy Beijer i porten bredvid vår. Det händer att jag får hennes brev och de är ofta adresserade från San Francisco.Jag vet inte vem hon är eller hur hon ser ut, men det är lätt att föreställa sig när någon heter Betsy och får långväga brev från den amerikanska västkusten.Hon är förstås en vacker amerikanska som flyttade till Paris i slutet av sextiotalet. Hon tillbringade sin ungdom barfota i kvarteren kring Saint-Germain, demonstrerade mot Vietnamkriget, hade många älskare (eventuellt orgier). Hon ärvde lägenheter och rikedom av samma älskare, köpte Chanel-halsband och små hundar med stamtavlor för merparten.Nu sitter hon på bistros i Montmartre, röker röda Marlboro och berättar för den som råkar sätta sig vid bordet bredvid hur det var att vara hippie i San Fran, förälska sig i en fransk man under Summer of Love och lämna allt.Betsy, you did good.Undrar vad hon tänker om mig när hon får mina brev?♡ Jag fick fel rätt när jag beställde lunch på en restaurang. Min servitör vek servetter på andra sidan av lokalen. Jag ställde mig upp med tallriken i handen och gick dit.- Förlåt, sa jag. Men jag har fått fel rätt.Hon tittade ner på min tallrik.- Du beställde det där.Menyn låg öppen bredvid oss. Jag pekade på rätten jag bett om.- Nej, sa jag. Den här beställde jag.Hon pekade på en helt annan del av menyn.- Nej. Du beställde det där.Vi såg på varandra, med tallriken mat jag inte beställt (eller kanske beställt i en parallell verklighet) mellan oss.Jag tänkte: Vad gör vi nu?Vad händer nu?Kommer vi börja slåss?Är det nu som mitt livs första slagsmål till slut sker?♡ Vi bor bredvid en grundskola i Paris och barnen slutar vid fem på kvällen. Ibland senare. Det händer att jag råkar går förbi just när skoldagen är över. Deras föräldrar eller nannys står utanför och väntar, barnen springer ut i sina stora ryggsäckar. Många är inte mer än tre, fyra år.Tänk att vara tre år och sitta i en skolbänk en större del av dagen. Det tänker jag på ibland.Men går man till lekparker under dagtid är de inte tomma. De är istället befolkade av vuxna.Vuxna som sitter i ring på marken med sina ansikten vinklade mot solen och har möten i det sköna vårvädret. Vuxna som har tagit med porslinsmuggar från kontoret med nybryggt kaffe och slagit sig ner på en gunga.I förrgår när jag och Didrik gick till vår närmaste lekpark låg en kvinna och sov i rutschkanan. Tre män hade möte inuti en träborg.♡ Jag tog min son till Paris postmuseum. Fyra våningar av frimärken, brevbärare och posthistoria. Varje våning inleddes med en rad fotografier av halvnakna kvinnor i posthattar.Ah classic franskt, tänkte jag. Att sälja brev med bröst.Men när vi kommit till den fjärde våningen slog det mig att att kvinnorna föreställde Marianne, den franska republikens kvinnosymbol. Hon som i den klassiska målningen står barbröstad på barrikaderna med den franska flaggan i handen och leder folket genom revolutionen.Är det här rasism? tänkte jag då istället. Att jag så reflexmässigt antog att franska posten ägnade sig åt lite easy breezy sexism på sitt museum.Efter Musée de La Poste tog vi tunnelbanan hem från Gare Montparnasse. Stadsduvorna vaggade i klungor över de öppna ytorna utanför stationen. Min son frågade om han fick jaga dem.- Varför inte, sa jag.Han tjöt medan han sprang mot flocken. Duvorna lyfte några meter, slog med vingarna och landade igen. Efter en stund blev han tyst och kom och hämtade mig. Inträngd i ett hörn, bland fimpar, fågelbajs och gammalt skräp, låg en död duva.- Den är död, sa jag. Kom.På tunnelbanan hem hörde jag hur han lät sina legogubbar prata med varandra.- Den är död, sa den ena.- Nej, svarade den andra. Den sover bara. Du behöver inte vara rädd.♡ Det har varit över 30 grader i Paris i snart en vecka. Värmebölja. I tisdags var det historiskt den varmaste maj i Frankrike någonsin genom historien.Precis som alla andra extrema situationer jag råkar på, som när jag blev gravid, bedragen eller dumpad, agerar jag genom att gå ut i krig med situationen.I detta fall låtsas jag som ingenting. Dricker mitt heta kaffe, går min dagliga promenad på tomma, stekande gator och släcker lampan 21.30, som jag gör varje kväll. Blixtarg och överhettad ligger jag i mörkret och tänker på den jäveln, vädret.Varför är mitt kontrollbehov så stort att jag tänker att jag kommer vinna över klimatet?I skrivande stund är vi inne på femte dygnet då jag snittat på fyra timmars sömn. Eventuella felstavningar och oklara meningsbyggnader i detta nyhetsbrev tar jag noll ansvar för.Ni undrar förstås: kommer jag vinna över ett väder?Såklart.Eller vem tror ni att jag är?Nån liten pissråtta?♡
