Förra veckan skrev jag en text i DN om hur influencern skildras i samtidslitteraturen. Jag noterade att samma figur återkom: en uttråkad kvinna som lever ett på ytan avundsvärt liv, men som egentligen föraktar sitt arbete och sina följare. Så jag frågade mig hur det kom sig att författare så ofta skildrar influencern som en människa som egentligen inte vill utföra sitt eget arbete. Inte för att jag tycker att litteraturen behöver fler sympatiska influencers, utan för att jag undrade vilka andra berättelser som skulle kunna uppstå om man i stället utgick från att hon faktiskt tycker om sitt jobb.Sedan dess har min text fått flera svar, och debatten har (kanske inte helt oväntat) tagit en annan riktning.Rasmus Landström skrev i Aftonbladet att jag var världsfrånvänd eftersom jag hävdade att influencers ”faktiskt arbetar hårt”. Han valde alltså att flytta diskussionen från litterär gestaltning till klass och arbetsvillkor. Men citatet han tog från min text var bara halva. Hela meningen löd: ”Men tanken på att influerare faktiskt arbetar hårt och konsekvent för att skapa ett magnetfält runtomkring sig verkar vara ogripbar för många författare.” Jag skrev alltså om arbetet med att skapa en publik, inte om vem som har det tuffast på jobbet. Jag har aldrig påstått att influencers arbetar hårdare än exempelvis cykelbud eller städare (Rasmus exempel).Igår skrev Esther Arndtzén i Expressen att jag och Elsa Billgren saknar självdistans och läsförståelse eftersom vi inte förstår att Therese Bohmans Kapitalet är fiktion. Hon påpekar att författare har rätt att hämta inspiration från verkligheten och sedan hitta på sina romanfigurer.Men vem har sagt något annat? Varken jag eller Elsa.Jag upprepar: min text handlade om ett återkommande litterärt mönster. Varför influencern gestaltas som lat, och vad det möjligen säger om idén om yrket.Esther skrev vidare att Kapitalet är en lyckad roman eftersom den visar det som jag och Elsa tydligen inte vill kännas vid: att vårt yrke är ”själlöst kommersiellt”. Och: ”Det spelar ingen roll vad de har för fin, kreativ drivkraft. Rollen är densamma.”Esther har alltså redan bestämt sig för vad influenceryrket är. Det är själlöst. Att någon skulle kunna uppleva genuin skaparlust inom det saknar betydelse. Precis därför tycker hon att Bohmans influencerporträtt är sant: det bekräftar den bild hon redan har.Det som kanske gör mig mest nedslagen av Esthers text är att jag plötsligt inser hur bloggvärlden kommer att beskrivas av dem som var för unga för att uppleva dess framväxt. Eller som helt enkelt aldrig har följt den.Är det här alltså berättelsen som ska bli kvar?För den som har följt bloggare (och senare influencers, poddare, youtubers etc) sedan nollnolltalet, under tiotalet eller för den delen följer idag, vet att det är en stor värld.En plattform kan nämligen vara reklamfinansierad och samtidigt vara en plats för konstnärligt skapande, politiska samtal och mänskliga relationer. Det ena utesluter inte det andra. Det här såklart banala självklarheter för den som är en läsare.Ändå verkar det som att så fort influencers ska skrivas om tidningarnas kultursidor måste det återkomma till pengar och konsumtion. Hur ska vi kunna diskutera influencerns plats i vår samtid om vi hela tiden fastnar i rundgång?Jag har en viktig sak att säga: det kommersiella gör inte automatiskt allt annat som sker inom ett yrke meningslöst. Och det borde både Esther och Rasmus veta, eftersom de själva skriver på reklamfinansierade kultursidor.Rasmus skriver att han ogillar när ”ren reklam smygs in” i texter. När jag själv läste hans text möttes jag av annonser för nätkasino. Mina inkomster kommer främst från annonser och banners runt omkring min blogg, precis som på de flesta tidningssajter.Så var går gränsen för när det kommersiella gör skapandet själlöst? Alldeles precis vid Aftonbladet och Expressen?Rasmus beskriver influenceryrket som ”jordens minst intressanta yrke”. Ändå är mitt namn tydligen tillräckligt intressant för att placeras i rubriken på ännu en kulturartikel, på en sajt som själv tjänar pengar på att människor klickar sig in och läser.För så är det - ingen vill riktigt kännas vid influencern, men alla vill ha en bit av hennes publik.Benämingen ”influencer” föll ner i knäet på alla oss som försörjde oss som kreatörer på internet för ungefär tio år sen.Men det är ett förgiftat paraplybegrepp. Ett enda ord som ska rymma en enorm mängd människor, med helt olika verksamheter, personligheter och drivkrafter.Ändå diskuteras de som om de vore en och samma person.Och det är den här dubbelheten som jag skrev om i DN. Hon kan vara kommersiell, självupptagen, manipulativ, begåvad, rolig, olycklig och passionerad. Ibland samtidigt.Skriv mer än gärna en roman om en influencer som blir slav under sitt eget varumärke. Det kan bli fantastisk litteratur. Men när samma berättelse återkommer gång på gång tycker jag att det är rimligt att fråga sig varför.
