Den här vintervåren 2025 har jag skrivit på två saker: Det allra sista på min pjäs Glow up för Dramaten, samt en pitch på en serie jag vill göra, tillsammans med ett produktionbolag. Båda är nu klara och inskickade, och jag har lite tid att tänka på annat. Då tänker jag på en roman jag vill skriva. Det är inte ens med mening. Det är som den trycker på, så fort tid frigörs i mitt huvud. Det enda rätta är då att lämna sitt kontor och promenera. Idéer växer sig bäst i rörelse. Jag promenerade till Lärkstaden som är stans vackraste och dyraste område. Här skulle man vilja bo, om det gick. Eller - det skulle jag i och för sig inte vilja göra, för då hade mitt barn garanterat blivit moderat. Barn är inte politiska, säger ni. Isåfall har ni inte växt upp på Östermalm, säger jag då. Jag har promenerat till Sibirien där den italienska delikatessbutiken Stockholm Ost & Chark ligger. Jag köpte italiensk salami, små gröna oliver och ett halvt kilo parmesan. Jag promenerade under jord och hamnade i tunneln som binder ihop tvärbanan med tunnelbanan på Centralen. Så mäktig! Jag promenerade till Norrtullsgatan där jag bodde åren mellan 2007 till 2010. Då en ganska tråkig gata, nu en gata full med liv och rörelse. Skylten till Hamburgerbryggeriet är så fin tycker jag! Jag stannade och fikade en stund vid Odenplan. Fotoljuset var top notch. Läste ut boken jag bloggade om i fredags och drack grönt te. Och sedan promenerade jag hem igen. Borta bra men hemma bäst!
