Det svåra med att åren går är inte hur döden flyttas närmare utan hur ungdomen blir alltmer avlägsen. Jag har varit vuxen halva mitt liv. Högflygande drömmar mattas av. Det normala är lugnet: mina vänner köper hus och skaffar flera barn. Varje dag måste jag hantera de dubbla känslorna i detta. Jag slits mellan att springa framåt iväg uppåt bortåt. FLY rätt och slätt. Den andra känslan: att inte orka det och kanske accceptansen att inte heller vilja det. Att komma till insikten att man kanske ändå är lyckligast på förmiddagarna. När huvudet är rent och redo att fyllas. Det är ingen komplicerad insikt. Ibland när jag bråkar med min kille vill jag ropa JAG RYMMER, men jag gör det inte. Jag ser mig själv öppna dörren och springa rakt ut, men jag stannar. Det fanns en tid då jag drack öl för ett pund i Shoreditch, hånglade med nån snubbe i septumpiercing mitt i natten en helt vanlig onsdag och sedan tog nattbussen hem, bytte om och gick till skolan och hade ett föredrag i retorik. Jag fick bästa betyg i retorik, jag var sjutton år. Det är mer än tjugo år sedan. Jag tänker på en oktoberdag när jag precis hade blivit ihop med min första pojkvän. Han hade svart tuperat hår och smala ben i lika smala jeans som han blötte för att få på sig. Vi stod i mitt sovrum, jag var bara nitton år. Han var ännu yngre. Han satte på Unloveable med The Smiths och tog in mig i en tryckare. Viskade texten i mitt öra:i know i’m unloveable, you don’t have to tell mei don’t have much in my lifebut take itit’s yoursoch det är så RENT. Guldstjärna i renhet, vitt som vinter och nyspritsad grädde. Scenen som inte kan existera någon annanstans än mellan två tonåringar. Ingenting kommer bli så rent igen, det förstår till och med jag. Min kropp har bytt ut alla celler i tre omgånger sedan jag var nitton. Rent fysiskt finns ingenting av det som var hon kvar i mig. Minnena är som gulnade vykortsmotiv.Skrivandet är den enda förflyttningen tillbaka. Skrivandet bänder tiden och något måste bändas.Det är måndagsförmiddag, veckans motsvarighet till den svala septemberluften. Det är väl klart att också det går att ha som en favoritplats, huvudet ett maskineri som drar igång, skruvas åt, läggs på plats.
