Käraste ni! Jag har påbörjat detta inlägg 4 gånger. Ta dig i kragen, Beijer. Min kille lämnade sitt Playstation här innan han for till Göteborg igår. Frågan som då slog mig var: Är det här veckan jag blir en gamer? Låt oss backa tiden. 1998 åkte jag på språkresa som trettonåring till Isle of Wight. Jag var för liten. Trodde på riktigt att man åkte för att plugga och förfasades över att resten av språkresegruppen söp sig fulla på stränderna. Så istället för att joina them blev jag god vän med språkresefamiljens likvärdigt nördiga trettonåriga dotter. Varje dag efter skolan spelade vi Crash Bandicoot, ett plattformsspel som handlar om en australienskt punggrävling som ska rädda världen från en galen vetenskapsman som vill uppnå världsherravälde genom att mutera djur. Vi spelade oss genom banorna på de fiktiva Wumpa-öarna, samlade Wumpafrukt och räddade djur. Jag åkte därifrån ännu okysst, men som ett fullfjärdat Bandicootproffs. Och nu. 2021: Crash Bandicoot 4 är nysläppt. Efter en paus på 22 år. Parallellt med detta står plötsligt ett Playstation i mitt vardagsrum. Vad är det annat än meningen att jag och punggrävlingen ska mötas igen? Vad som är ett ännu större tecken är att Coco Bandicoot gjort entré, Crash yngre syster. Och ni ser ju. Likheten är ju slående. 🙃
