I november 2022 gjorde jag ett blogginlägg om att mitt liv är indelat i cykler om tre år. Efter tre år är det som att det måste skakas om, börja om. Min förra cykel som avslutades 2022, var en bilda-familj-cykel. Den innehöll att bli ihop med Björn, skaffa barn med Björn, flytta ihop med Björn (i den ordningen), bli mamma till Didrik.Man vet inte alltid vilken cykel man är i förrän den är över, men den här är jag medveten om. För att jag längtade så mycket efter den! Jag kom ut ur bebibubblan med en nästan djurisk urge att få skriva. Att få skapa, vara med i sammanhang och kanske framförallt att vara alldeles ensam inuti mitt huvud. Mina vänner har jag egentligen träffat lika lite som när jag var mammaledig. Istället har jag väl, om man ska vara ärlig, valt mig själv.Jag har en idé om att jag vill gå in i mina 40-something med en inneboende känsla att jag har krattat så gott det går. Att jag har gjort mitt absolut bästa för att jag ska kunna ägna mig åt det jag älskar allra mest. Jag trodde att jag efter föräldraledigheten skulle skriva dramamanus för tv men kanal efter kanal las ner (?!) och den svenska dramabranschen var plötsligt i kris. Jag har gjort helt andra saker istället.Och det är kanske det som är det bästa med skrivandet. Att det går att röra sig mellan olika yrken så länge de innefattar en penna. Jag ser skrivandet lite som en bombmatta, att sprida ut sig och se var det kittlar mest. Den här månaden går mitt första projekt live, nästa vår mitt andra. Sedan kanske jag ska förkovra mig i kärlek. Kanske dags för en kärleksroman. Vem vet. Möjligen händer det aldrig. Men att få gå runt och bära på små idéer och rulla dom mellan fingrarna, det är poängen med hela skiten tror jag. I alla fall just nu, i den här treårscykeln, känns det så. ★Liknande inlägg: Mitt liv: En summering
