Nu är det lördag och det är svart utomhus. Mitt barn har skrikit i timmar för att en tand spricker upp i hans käke. Jag kan inte tänka. Det brusar i öronen av allt skrik. Till sist sveper jag en filt om honom, halkar i min kängor och bär honom ut till vagnen. Han slår mig i ansiktet och gråter och jag viskar till honom att allt blir bra och jag älskar dig väldigt högt. Mest som ett mantra för mig själv för att inte tappa det.Vi kommer ut på gatan, det är den första april, tio minusgrader och klockan är 05.45. Han somnar innan vi rundat kvarteret och själv tänker jag på labradoren min familj skaffade när jag var fjorton. Jag hade längtat efter en hund i evigheter, minst. Nu var hon här och allt skulle bli som i filmen Den otroliga vandringen. En Disneyfilm från 1993 där den äldste sonen har en golden retriever, Shadow, som är hans bästa vän. Vera var ingen golden men i alla fall en retriever.I jakten på att förmänskliga denna hund - för det är väl krasst det man gör, ger den egenskaper som påminner om ens egna - lät jag Vera själv bestämma vilka vägar vi skulle ta under promenaden. Om vi skulle gå höger, vänster eller rakt fram. Om vi skulle rätt in i skogen eller fortsätta längs stigen. Det är också det jag gör denna morgon. Jag stänger ner och låter benen ta mig dit dom vill och strax står jag utanför Valhallavägen 86. Här mullrar lastbilar från hela Europa nätterna genom för att Valhallavägen fungerar som en genomfartsled mellan Frihamnen och E4:an. Här finns en gräsplätt med äppelträd som aldrig får frukt av samma anledning. Ett jämnt brus, mitt eget white noice.De flesta av mina drömmar är vanställda eller skrangliga versioner av Valhallavägen 86. I korsningen vid Floragatan stannade en polisbil mig när jag var fjorton och frågade vad jag gjorde ut så sent på natten. Jag förstod inte vad de menade. Jag var typ vuxen? Ska vi köra dig hem? frågade dom. Var bor du? Jag bor i Ruddammen och heter Klara Karlsson, ljög jag. Sen sprang jag och tänkte att jag gör väl vad jag vill. Men jag sprang till Valhallavägen 86 och det gjorde alltid Vera också och det gör jag idag. Svinkallt är det och min cappuccino har svalnat men solen går upp nu och jag tar ett foto på porten.
