ur Mellan oss. ◇ Jag började kramas med mina kompisar när jag var tretton. Det var bara nåt man skulle börja göra. Ni vet säkert. Steget att gå från flicka till tjej: Man börjar kramas. Man sitter med benen i kors på bänkar. Man säger "puss" till varandra i korridoren. Alltid skulle man kramas. När man sågs på morgonen, när man skulle till olika lektioner, när skoldagen var slut. Sedan fyllde man femton och blev plötsligt bjuden på fest och visst skulle det kramas där med. Alla man kände skulle ha kramar. Ibland kramades man till och med med människor man aldrig träffat eftersom "man hört så mycket om varandra". Så har det fortsatt. Kanske avtog kramarna något när man blev vuxen och började jobba på kontor. Det var väl så att det gick väl helt enkelt inte att krama alla varje dag. Desto fler kramar blev det istället privat. Kramar på middagar, kramar på stan, kramar på krogen och kramar på dan. Jag måste ha kramat tusentals människor genom åren. Nästan dagligen sedan 1998 fram till mars 2020 har jag kramats. Tjugotvå år av kram. Tre decennier kramar. Därför tycker jag att en av de finaste ljuspunkter vi har i den här pandemin är den ljuva, antikroppsnära vinkningen. Det rimliga avståndet 1-2 meter från människor man inte ligger med. Ett vift, ett leende, kanske ett spexigt honnör, en tumme upp, en blink, ett v-tecken, ibland bara en lätt silviahälsning - men aldrig mer än så. Jag njuter i hemlighet av att mitt personal space som alltid känts märkligt och apart plötsligt blivit praxis. Tänk på det alla kramare därute när ni känner er längtiga. Er tid kommer nog snart igen. Men för oss med ett mer lågmält taktilt behov: Vår tid är nu.
