🌴Förra veckan bröt jag ihop bakom mörka solglasögon med ett glas rosévin i handen på en strandrestaurang. Jag har så tråkigt, grät jag. Hur länge ska jag behöva ha det såhär trist? Jag grät ner i min salade niçoise och jag grät ut över havet och sanden.Allt jag älskar med att vara vid Medelhavet är motsatsen till en ung pojkes intressen. Drömmen är att inte röra sig alls. Ligga i skuggan i timmar. Dricka kolsyrat vatten, läsa bok, lyssna på en podd, somna till. Stirra rakt ut. Skriva en anteckning i mobilen och sluta mitt i. Långsamt veckla ut sig mot kvällen, klä på sig något underbart och möta världen. Upprepa i alla oändlighet.Jag tröttnar aldrig. Ingenting utanför intresserar mig. Nu måste jag ner till stranden redan vid åtta på morgonen. Peta på döda maneter med pinne och spana på myror. Vi går till en brant backe bakom huset och rullar ner en boll. Springer efter den, går upp och gör samma sak, tio, tjugo gånger. Vi plockar små vita blommor, håller dom mot himlen och ropar BLMA! Vi går väldigt nära grannhundarna som skäller bakom muren, sitter på huk och lyssnar. Jag och B delar upp dagarna men alla som älskar att chilla vet ju att chillandets kärna är att chillandet ska kunna pågå utan timer. Jag vill bli svag, grusig och mjuk i kanterna. Jag vill glömmas bort, smälta in i min egen hjärna.Jag står vid vattenbrynet i soluppgång och tittar på när lös tång vajar upp mot stranden. Jag hittar en lång pinne och lirkar ut bollen som åkt in under en bil, under en brygga, under en båt, in under en port. Ingen av oss vet hur länge vi ska behöva bolla, inte ens bollaren själv. Jag vill dedikera det här inlägget till alla mina haters där ute. Jag vill ge er just den här bilden; när jag sitter vid havet på Franska Rivieran med ett glas ljust rosévin med två isbitar i och gråter över att jag måste bolla med min son. Den ska ni ha, den är ni värda.⚽
