När man lever i den halvdvala som är mitt liv just nu med sömnsjok om två eller tre timmar om nätterna blir gränsen mellan dröm och verklighet alltmer vag.Tyvärr minns jag nästan aldrig vad jag har drömt längre. Jag hinner inte komma ihåg att stanna kvar när jag vaknar eftersom en bebis gnäller. Men jag kommer på mig själv att under vaken tid längta efter platserna. För miljöerna minns jag tydligt: städerna, parkerna och balkongerna.Det finns en fiktiv leksaksbutik i dröm-New Yorket som ligger över en bro förbi två hotell. Ingången har stora glasdörrar och ligger i en trafikerad korsning. I dröm-Tokyo finns det en galleria under jord som jag skulle kunna rita upp om någon frågade: hur affärerna är placerade, hur och var trapporna svänger.Det finns en lägenhet som återkommer som jag äger. Planlösningen är alltid likadan - långsmal med en kokvrå och ytterdörr med lås som krånglar. Lägenheten ligger ibland högst upp i en skyskrapa, ibland långt ute i skogen och ibland intill en tågstation. Jag har alltid glömt att betala hyra, städa den eller tappat bort nycklarna. På tal om tågstationer åker jag ofta tåg. Stationerna är utomhus och tågen kommer sällan. Jag åker mellan länder och hamnar alltid fel. Ibland flera år fel, eller flera länder fel.I lägenheten som jag växte upp i som barn finns det en extra drömbalkong som jag stått på så många gånger om nätterna att jag inte längre är säker på om den är påhittad eller inte.Alla de här platserna! De har blivit lika verkliga för mig som platser jag besöker på dagen. Kanske är det i rent överlevnadssyfte när man ligger klockan 04.00 och scrollar mobilen för femhundraelfte gången. Om en halvtimme är jag i varje fall i min egen lägenhet med kokvrå en hållplats utanför Tokyo.
