Äntligen tillbaka i Sverige så jag kan börja sakna Didrik igen om dagarna. Det är vår, jag har lämnat in våra vinterjackor på kemtvätt inför nästa vinter och Björn har rengjort och putsat vinterskorna som nu är inställda längst bak i garderoben. Vi är redo.För vad? tänker ni. Eller förresten det tänker ni inte alls, ni känner samma sak: So long vinter ses aldrig mer. Det här inlägget har ingen rak linje eller idé. Det är söndagskväll. Jag tänkte se den nya Netflix-filmen med Hedda Stiernstedt som verkar underbar. Björn badar Didrik och jag skriver detta inlägg och tittar på Love is Blind med ena ögat. Jag fick en epiphany i veckan som jag tänker kanske kan hjälpa även nån av er med små barn. Tycker alltid att det är så förvirrande när folk säger hur gamla deras barn är: 15 månader, 18 månader osv. Tycker det är svårt att räkna vad det innebär i år?Men så kom jag på att det är precis som klockan.18 månader är ett och ett halvt år. Femton månader är ett år och tre månader. Ja. Det tyckte jag var praktiskt. Den här veckan ska bloggen pyntas med Frankrikes sista snutt, Elle-galan, lite smink, en bokrecension, vi ska dyka in i min mobiltelefon och så blir det nåt annat smått och gott som ingen vet än, inte ens jag. Utöver det ska jag skriva manus. Mer om det någon gång förhoppningsvis, allt är ju alltid så hemligt jämt. Men jag skriver! Skriver och skriver och skriver. Jag önskar mig en solig vecka med bra hårdagar, åtta timmar sömn och minst en glass. Av årets glassnyheter är jag mest nyfiken på GB-glass Kingis Raspberry Licorice som är en hallonglass med lakritsöverdrag och ett stort lakritshjärta i mitten. Ni hör ju.Vi hörs imorgon, jag måste iväg nu, ska laga citronig pasta med grön sparris.
