Hej hörrni. Måndag. vinter. kallt. Idag har jag varit singel i två månader. Två månader. Det är ingenting. Känns nästan inte hanterbart hur jag ska orka må såhär i ytterligare två till. Och sedan ytterligare två igen, kanske ända upp till ett år? Förstår inte. Jag önskar att det fanns ett piller som gjorde att man bara fick gå och lägga sig och sedan sova ett helt år och vakna 2018 igen. Känns som att jag såsar genom helt poänglösa dagar där jag bara längtar efter att gå och lägga mig igen. Samtidigt som jag fullkomligt fasar inför kvällarna. Jag har dock kommit på att ju tidigare jag går upp desto tidigare kan jag också gå och lägga mig. Det är som att jag skapat ett loophole i livet lite. Börjar jag bara dagen precis precis när det blivit morgon, knappt ens morgon, så kan jag också gå och lägga mig strax efter middagen. Jag kan tillbringa dagarna med att promenera, jobba, kanske fika med en kompis, träna lite. Och sen när kvällen kommer behöver jag inte vara med något mer. Släcka lampan och dagen är slut. Jag hoppas jag kan hålla igång denna funktion ett tag nu. Eller gud. Nu kanske jag låter helt suicidal? Det är jag inte. Är glad ibland också. Vill bara att våren ska komma snart. Den här veckan ska jag boka en resa till ett annat land, föreläsa i Laholm för gymnasieelever, vara med i en hemma hos-inspelning med boktema samt fira Nina som fyller år. Egentligen skulle jag åkt till Kalifornien i slutet av veckan för ett asroligt samarbete där jag och Jenny skulle bila längs med kusten. Men kunden drog sig ur i sista sekund, helt out of the blue. Shit va ledsen jag blev över det. Men det blir bra. Allt blir bra. bildcitat: Det känns konstigt att vakna i sin egen säng av Sophie Adolfsson
