Andra veckan i januari, tredje året på tjugotalet och tolfte veckan som mamma till Didrik. Förra veckan började han skratta. Otroligt gulligt. Möjligen något av det gulligaste som hittills hänt mig. I alla fall topp fem.Jag sitter i sängen och skriver detta strax innan läggdags. Björn tar bebin på kvällarna, så försöker jag samla sömntimmar mellan amningarna. Klockan åtta brukar jag släcka lampan. Det är dags mycket snart.Jag har laddat ner en app som klockar D:s sovrutiner för att försöka förstå honom bättre. Jag längtar till rutiner. En sak som i alla fall är betryggande är att kroppen vänjer sig någorlunda. Man står sig ganska bra till slut på 4-5 timmar duttat över en natt. Men va otroligt himla mysigt det ska bli att få sova i minst 8 timmar i framtiden 🥰Annars har exakt alla jag känner corona just nu. Jag och B har skakat hand på att inte krama en enda människa fram till våren och jag tvättar mina händer nogrannt. Mycket osugen på att bli sjuk med en bebis, hur gör man ens? Eller jag fattar ju att man bara gör...men är inte så taggad.Annars händer verkligen ingenting mer. Det enda jag gör är att promenera mig genom vintern. Kanske blir det ett museum om några dagar.Gud jag vet inte hur det här inlägget varken började eller slutade. Vi tar nya tag imorgon, jag måste släcka lampan nu.Och glad måndag.
