Jag lämnade in min mobil på lagning i måndags och var utan den fram till i fredags. Under tiden hade jag en gammal telefon där jag bara kunde skicka vanliga sms och använda WhatsApp. Inte ens mejl, Spotify eller någon poddapp. Och absolut inget Instagram.Istället promenerade jag omkring på gatorna – mellan kontoret, hemmet och möten – och tjuvlyssnade på människor. De flesta pratade mest om vad de behövde göra och vad de skulle göra inom den närmaste kvarten. Så inga större nyheter, direkt.Jag saknade instagram noll gånger. Det var skönt att slippa se hur mitt finger, helt sömlöst och utan att jag ens märkt det, plötsligt är inne i appen och doomscrollar genom bekantas och influencers liv. Det är något av en sorg att jag nu har den igen. Och måste ha den i mitt jobb. Men, strax ska jag väl ha glömt denna instagramfria vecka och istället sitta i trans och se någon äta en bulle eller tipsa om ett läppstift.Man blir verkligen sugen på att lämna stan när nordanvinden aldrig upphör och man känner sig "lite fri" bara för att mobilen är på lagning. Jösses.I fredags var jag på Dramatens scenverkstad ute i Flemingsberg och fick se hur min pjäs tar form i blankt tuggummirosa fogskum, överdimensionerade flätor och blobbar som droppar svart lera. Det är väl ändå fint va. Man skriver en monolog om en femtonårig tjej som hatar världen och någon tolkar det till en slags pastelldrömsk rymdresa. Piggade sannerligen upp. Och i Paris vaknar väl någon strax och springer ner på hörnet för en espresso och en croissant. Det kan man tänka på. Att det finns människor därute som vaknar i Tokyo idag. Eller öppnar sina fönstren i västra London och känner doften av blommorna i Notting Hills trädgårdar. Eller varför inte - vaknar upp i Gamla Stan och går till kontoret genom trånga vingliga gränder som ser ut att vara en del av en Disneykuliss. Man kan hålla upp sina armar när ingen ser och mima,Lilla staaaad, den är lugn och vilsam, varje daaaag är som den igåååår. Lillla staaaad, litet folk som bor här, börjar dan såhär...
