Jag är redan nostalgisk över den här våren. Minns ni 2018? kommer folk säga. När man slutade titta på väderappen på mobilen eller ens ut genom gardinerna på morgnarna för att man visste att himlen skulle va blå. Förra året var det kallt och jag var ledsen. Och arg. Det kändes som att ha svalt en stor svart orm och ibland var jag inte säker på om jag någonsin skulle bli glad igen. Men det är ändå en sådan tur att tiden kan lösa nästan allt (iaf svarta ormar) och det blev sommar, höst, vinter och PANG den varmaste, mjukaste våren jag varit med om någonsin. Vi har spänt ett lakan över min balkong och persikorna har kommit till mataffären. På fredag är det första juni, tills dess ska jag hänga i min koja och vara tacksam över att saker inte är bestående. För våren kanske tar slut, men efter det kommer alltid en sommar. bildkälla: hermes
