I onsdags var jag ute. Eller ute och ute, jag var på lokal i två timmar. Jag drack öl i plastglas i en stor träsnickrad tipi omgiven av syrener och bas. Kom hem den modesta tiden klockan elva med sommarpirr. Dagen efter var jag bakis. Det är så ovärdigt, detta åldrande, detta kroppens förfall. Gästade en podd om fest i fredags och hade svårt att svara på frågorna. För vad känner jag för fest? Det vet jag inte riktigt själv längre. Nuförtiden väljer jag hellre att vakna frisk och klar. Rusa in till mitt lilla barn på morgonen, trycka hans svala kinder mot mina och viska att idag gör vi allt som är kul och imorgon med. Jag känner mig hellre levande på dagen än natten. Att välja natten som trettioåttaåring är nämligen att offra dagen. Och det vill jag inte!Samtidigt är festen en stor del av min identitet - så har jag umgåtts med människor hela mitt vuxna liv. Det är ett underbart sätt att träffas på. Festen har inte tid för samtal om bostadslån. Festen är en dans där alla inbjudna rör sig runt i lokalen som en samlad organism av energi.- Det tråkiga med att bli äldre är att alla ska prata om så viktiga saker hela tiden, sa min kompis under min korta utevistelse i onsdags. Jag kände med ens att han träffade precis rätt. För jag vill inte heller prata, jag vill röra mig intill folk! Jag vill ha samtal där essensen är en känsla och inte något vi ska minnas. Och var annars sker dessa möten förutom på festen? Jag minns syrenerna i onsdags, jag minns kluckandet av båtarna i hamnen nedanför, fräknarna på mina vänners näsor i neonljus och deras andedräkter mot min kind när de lutar sig fram och skriker något i mitt öra för att överrösta musiken. Och jag lever
