Lyssnade ni också på Alex och Sigge i fredags och reagerade på hur de förlöjligade begreppet "Gentle Parenting"? Jag hade själv inte hört begreppet tidigare, men upplevde beskrivningen av metoden som bara rakt av det moderna sättet att uppfostra barn:När barn blir arga och ledsna sätter man sig ner i ögonhöjd, ser dem i ögonen och försöker lyssna på vad de säger.Poddmännen tyckte det kröp i kroppen av den strategin. "Vill barnet ha godis i affären och lägger sig på golvet och skriker – bär bara ut det." Typ. "Varför lägga tid på något så onödigt?"Men det är inte onödigt - det är effektivt. Chansen att minimera skrik är oändligt mycket större om man möter blicken och säger något i stil med: "Jag tycker också att de där godisarna ser supergoda ut." Eller: "Ska vi ta ett foto på godisen så vi kommer ihåg dem till nästa gång?" Ingen hinner lägga sig på marken och skrika om ett “nej” aldrig uttalas.Jag skulle faktiskt inte kalla det Gentle Parenting. Det är snarare ett sätt att dribbla bort sitt barn. Ett nej är en återvändsgränd – i alla samtal. Jag har en högre intellektuell tankebana än mitt barn, varför ska jag då inte använda det för att vinna? Eller i alla fall prova att vinna? Tycker förresten någon nuförtiden att föräldrar ska använda sin makt som verktyg? Ingen tror väl fortfarande på auktoritet och skrämsel som uppfostringsmetod? Jag upplever det mest som ett väldigt dåligt sätt att försöka föra en diskussion. Är man lugn, förstående och inkännande vinner man – inte bara i längden, utan redan i stunden. Jag fattar såklart att man kan tappa det. Det är okej! Men varför använda "nej" som första strategi när det med största sannolikhet inte kommer fungera?Slentrian-nej, är den tråkigaste sortens vuxen. Jag får eksem av nej som bara slinker ur folk. “Nej, så där kan man inte göra.” “Nej, det blir inget med det.”Jo, säger jag. Det blir något med allt."Men gud så där kan du ju inte göra?" "Jo kolla, nu gör jag det."Barn är jättekorta människor. Deras världar är små, men väger lika tungt som våra, i alla fall i deras ögon. Det är kanske det finaste min mamma lärt mig om barnuppfostran: oavsett vad det handlade om när jag var liten lyssnade hon lika noggrant och tog mina intressen, tankar och längtan på allvar. Jag förstår nu som vuxen att hon ofta dribblade bort mig för att undvika skrik – men vilken vinnande metod, för det skapade också kärlek och respekt.Vad handlar det här inlägget om egentligen? Är det jag som ska förklara för två män med nästan vuxna barn hur man uppfostrar barn, när jag själv bara varit mamma i tre år? Absolut inte. Jag ville bara backa Gentle Parenting när det blev så hånat i Sveriges största podd.Kanske ska jag döpa om metoden:Dribbla bort ditt barn med Fotbolls-metoden.För om barnet tror att det har fått vara med och bestämma, kommer det inte lika ofta skrika dig i öronen.Men visk visk: Det är egentligen jag som bestämmer. Kommentarsfältet nu öppet för alla vänta-du-och-se-kommentarer! Bilder från min senaste engångskamerarulle från i våras. Det var bara de här 4 bilderna som blev nåt 😆
