Nu är jag hemma från min vistelse på Capri. Fem dagar av nästan tecknad skönhet. Jag har läst böcker och skrivit. Jag tänkte skriva på min pjäs som snart måste bli klar (jaja, mer om den snart hoppas jag). Men istället skrev jag dagboksliknande sjok av text. När jag är hemma är det svårt att skriva för skrivandets skull. Alla mail som ska mailas, tvätt som ska tvättas, barn som ska barnas. Det blir upphackat i huvudet helt enkelt. Att vara här och bara vara för min skull blir nåt annat. Även om jag ganska många gånger fick grov ångest över att dagen nästan var slut och VAD har jag egentligen gjort, var det underbart att tänka och göra utan att prestera. Jag skrev och jag läste och det var väl hela poängen.✧Att resa ensam är något jag varmt vill rekommendera. Jag reser nuförtiden nästan alltid själv. Om jag inte är med Björn och Didrik då. Det är bra för själen och humöret att inte känna sig helt safe. Att inte ha någon att tryggt luta sig mot. Att göra saker i sin egen takt, att inte prata alls på långa stunder. ✧Jag får många dm av mammor som skriver saker i stil med "wow jag har inte ens varit borta en kväll från mitt barn" etc. Jag förstår att det är mycket priviligerat att kunna dra iväg i flera dagar. Men om du är en mamma som aldrig tagit dig tiden att ens vara ute en kväll fast du kan -Snälla ta dig den tiden. Barn klarar sig. Det är inte farligt att sakna varandra. Även bland mina kompisar finns det någon slags konstig idé att det inte går att vara ifrån sitt lilla barn i flera dagar. Alltså det handlar inte om att det inte går rent planeringsmässigt, utan att barnet och föräldern liksom inte ska klara sig utan varandra. ✧Det är nyttigt att känna saker tror jag. Dåliga och bra. Livet får bara inte vara för mycket blaha och mjaha och jahopp. Sakna, längta, gråta - alla dom sakerna är bättre än fredagsunderhållningen på tv. Det är objektiv sanning.
