Jag tänker mycket på att vara blondin. En gång i tiden var jag nämligen det, blondin.Jag har besökt frisören i Paris två gånger sedan jag flyttade hit. Båda gångerna har de vägrat färga min utväxt.– Det är inte chict med en hård kant.Men vem pratade om hårda kanter? Jag vill ha slingor. Och jag vill komma tillbaka om sju veckor och göra om allt igen.Det kunde jag glömma.I stället fick jag en lätt toning som gick bort ganska fort. Nu har jag levt med min naturliga hårfärg i flera månader. Först några centimeter från hårbotten och nu är vi väl uppe i en decimeter.Jag hade inte sett min riktiga hårfärg på många år. Faktum är att jag hade väntat mig att den skulle vara mörkare. Men det röda hår jag hade som liten har lämnat kvar ett gyllene skimmer i det mörkblonda. Det piggar absolut upp. Men det piggar inte upp lika mycket som att vara blondin.Telefonen visar minnen från tidigare somrar och jag tittar hungrigt på bilderna. Så blond jag var! tänker jag. Och vad underbart det är med ett hår utan utväxt.Saknar känslan av det knastrigt blonda håret som aldrig blir fett och som går att tupera hur högt som helst.Nästa måndag har jag en ny frisörtid.Frågan är om jag lyckas övertyga henne om att låta mig bli blond igen.Jag har en vecka på mig att lägga upp min övertalningskampanj.
