Milla dog i helgen. Det gick väldigt fort. Ena dagen fanns hon där, grävde gropar i trädgården när hon trodde att man tittade bort, rullade runt på rygg i gräset och skällde efter skinka. Sedan var hon plötsligt borta. Hon var så trött de sista timmarna. Blicken matt, svansen tung och krokig. Strax efter lunch dog hon hos veterinären. Hon låg insvept i en röd fleecefilt i ett rum längst in. Det var utan tvekan Milla med de mjuka tassarna som låg där, även om ögonen saknade glans. När jag lutade mig ner doftade hon inget annat än min mammas gråt. Livet är ibland inte mer än 13 år, men 13 år som vibrerar under så många händer. Hon är min lenaste nos, märkliga små mummel, i särklass störigaste skall och alldeles nära och varm med ett litet snällt huvud. Megavärt alltihop. Fem plus toppenperson.
