pic source: @shopdarlingclementine Den här veckan går vi in i augusti och jag fyller år om 12 dagar. Jag fyller ju då 35 om någon missat. För två veckor sedan skrev jag ett oerhört peppigt måndagsinlägg om hur jag inte alls har åldersångest och att tjugotalet vecklar ut sig som en spännande present. Men eftersom människan är ologisk och besvärlig känner jag inte så just idag. Även om jag kanske skrivit fler romaner än vad den genomsnittliga trettiofemåriga svensken hunnit med känner jag också att många saker fattas mig. Eller kanske inte fattas mig, men att jag har stått och stampat på samma plats lite för länge. Jag bodde utomlands i början av tiotalet och när jag flyttade hem köpte jag min första lägenhet vid Nytorget. Och nu 5 år senare bor jag fortfarande kvar. Här sker mitt liv, med mina saker, min mat i kylskåpet, mina möbler, mitt mitt mitt. Bara jag. Tacos och tv-serier, vin på balkongen och skenande djungelväxter. Aldrig har jag varit kvar så länge någonstans. Så mycket inom mig längtar till något annat, ett nytt kapitel. Precis som att jag karriärsmässigt levlar måste jag snart levla privat, det finns en skugga med bitter eftersmak som dyker upp ibland och jag känner inte igen den och den förfärar mig. Jag ligger oftare och oftare vaken med känslan hur tiden passerar mig. Det är som att jag hamnat i lä när hela min natur är byggd att stå i full storm. Jag har sovit i samma säng i ett halvt decennium. Herremingud vad jag längtar efter att bli lite omskakad.
