Det är måndag och det har gått fyra veckor av sommarlovet. Idag lämnar jag Didrik på förskolan och går till kontoret. Undrar om andra länder pratar så mycket om att hinna njuta på sommaren? Vi vet väl kanske svaret egentligen; det är omöjligt att känna en och samma känsla oavbrutet i fyra veckor (eller i sju, åtta, nio för vissa). Man gråter och man blir sams och man sover dåligt och man sover bra. Man får sand innanför bikinin och man simmar långt ut där vattnet är svalt. Inget är konstant men rörelsen framåt gör att man vill fortsätta ändå. Idag är min sista vecka som trettio-nånting. Jag och mina kompisar brukar skoja om att åren efter trettio är de hittills svåraste. När man är tjugo är man fortfarande okrossbar. Vad ska man bli? Vem ska man älska? Hur känns ett heartbreak? Man gör pakter med killkompisar om att gifta sig om ingen har hittat nån, man kastar ur sig grejer som att man vill ha tre barn eller kanske inga alls och man valsar till jobbet vid halv nio trots att man hånglat med nån Jim Morrison-kopia i ett trapp klockan 03.30. Man pratar om att sluta röka någon gång men inte nu herregudNär man är trettio ska hjärtesorgen vara lappad och löst. Man förväntas ha sitt shit together, ha kunskap om nya sjuka saker (samboavtal, lägenhetsrenovering, fondsparande och baksmälla). Man ska bete sig som sin ålder och vara medveten om sin biologiskt tickande klocka. Är man inte är medveten blir man strax påmind, helst en gång i veckan. Allt tid som fanns alldeles nyss är plötsligt inte kvar. Eller, den är egentligen kvar, det vet jag nu i efterhand. Tio år är en oändlig mängd tid. Men det känns sällan så när man är inuti. Att vara trettio är en slags kalldusch i vuxenhet som jag länge värjde mig mot. Jag har aldrig festat så intensivt som under mina tidiga trettio, aldrig varit så ledsen som under mina mittentretti och aldrig varit så vuxen som mina sista trettio. Tjugoåren känns mer och mer som en vagt skimrande musikvideo där idealen var höga och världen formbar under ens händer. Ändå är så lite förändrat. Jag vaknar varje morgon med många frågor och går och lägger mig med ännu fler. Jag känner mig fortfarande ouppklarad och ofärdig i huvudet, långt kvar till någon som helst form av senior livskunskap. Vid midnatt på fredag går vi in i den tionde augusti, mitt fyrtionde år på jorden. Jag ska ha fest i ett rosa slott och har bjudit nästan alla jag känner. Livet är svårt och konstigt och roligt men nästan alltid allra bäst på sommaren. från min trettioårsdag för tio år sedan som jag firade på way out west.
