Jag har klädpanik. Just nu har den förflyttat sig upp i ansiktet. Varje morgon står jag framför spegeln och tänker: ”ja, kläderna är väl okej – om jag inte haft det här huvudet.” Eller: ”jättefin outfit, men vi måste tyvärr såga av ansiktet.”Varje morgon lovar jag mig själv: idag ska du klä dig normalt, Sandra. Jag tar en randig tröja och en svart kjol. Men på något vis lyckas jag alltid smyga in något *quirky.* En liten vit strumpa i en loafer, nån kul grej i håret. Plötsligt ser det ut som att jag lajvar brittisk skolflicka igen. Det är oundvikligt. Och ju mer jag försöker, desto mer känns det som att ansiktet brinner.Det kan vara pms (enligt min flo-app är det så). Det kan också vara att hjärnan försöker felsöka: Varför känns inget i garderoben roligt längre?Jag vet varför. Jag vet sanningen. Sanningen är den att sommaren var för kort.De blårandiga shortsen jag tänkte ha alla varma sommardagar hann jag kanske använda tre gånger. Flera broderade blusar blev aldrig kombinerade. Klänningar, smycken, shorts och linnen - hela outfits - fick aldrig se dagsljuset en enda gång sommaren 2025.I vuxen ålder har jag varit ganska okej med det svenska vädret. Tidig sommar, varm höst, så har det varit i flera år. Men den här sommaren. Jag tror jag räknade den till femtio dagar. Femtio! Det är inte okej, det är inte humant. Att jag nu förväntas ställa om till burgundy, senapsgult och mossgrönt är ett straff när allt jag vill är att klä mig i rosa, vitt och teeny tiny plagg som knappt täcker.Så jag tar ut ilskan först på garderoben och sedan vidare till mitt förvrängda fejs. Men egentligen är det Sveriges ansikte jag vill såga av. Sommaren 2025 är sommaren jag vill hyvla ner till spån.Men för att sluta på en good note vill jag skicka en kärlekshälning till Sommaren 2018. Till dig vill jag säga: I carry your heart with me (I carry it in my heart).I am never without it (anywhere I go you go, my dear; and whatever is done by only me is your doing, my darling. Jag kommer aldrig komma över dig.
