Vaknade imorse och kände ett instinktivt hat mot att vara produktiv. Att det var en dag utan publicering, skrivande, mail och ens dator. Raderade det redan tidsinställda vecka 39-inlägget som inte bestod av någonting alls mer än ett schema över veckan. Gick upp, kokade ägg och gjorde mackor med cream cheese, avokado, chili flakes och olivolja. Åt i sängen med senaste numret av Elle (minns knappt när jag senast läste en fysisk tidning). Lärde mig att färgen vitt och väskor med litet handtag är höstens grej. Samt lackkappor och stickade randiga tröjor. Fortfarande förundrad (uppe i tio års tid av förundran nu) över hur alla tröjor fortfarande är så långa trots att modet med höga byxor och kjolar varit standard hela tiotalet. I varenda himla modereportage, på reklambilder och dockor i skyltfönstren har någon vikt upp tröjorna eller korvar ner dom innanför kjolen (en lösning som är rätt obekväm om man testar den själv). Kan modedesigners bara ta sig i kragen och göra lite kortare tröjor tack. Tänkte jag till exempel på. Efter frukosten bytte jag lakan i sängen, stoppade in köksmattan i tvättmaskinen och vattnade en aloe vera som står högst upp på en hylla i köket och därför glömmer jag den alltid under vattningsdagarna. Den hade fått två nya bladgrenar. Sedan vek jag ihop kläderna som legat på tvättställningen i över en vecka nu, öppnade balkongdörren och satte igång diskmaskinen. Nu är klockan 11:45 och det känns lite bättre. Jag ska sätta på en podd i högtalarna, göra en ansiktsmask, klä på mig något mjukt. Sedan ska jag gå till skräddaren och hämta ut en kappa jag sytt om. Ska visa den i veckan. Sedan kanske, kanske jag öppnar mailen. Kanske skriver något till blogginlägg. Kanske bockar av någon punkt på att-göra-listan. Vi får se. Man måste faktiskt inte.
