I onsdagskväll gick jag ut på balkongen för att vattna mina växter. Ställde mig vid räcket, spanade ut över Greta Garbos torg och fick en märklig känsla i magen. Det hade precis blivit mörkt, gatubelysningen hade slagits på och alla fönster på andra sidan gatan var tända. Gud vilken weird känsla, tänkte jag och liksom rös av att jag inte fattade vad den berodde på. Stod kvar och försökte placera den. Var det en bra eller dålig känsla? Den kändes liksom... varm. Som att bli kramad av någon bakifrån, eller som att råka somna mitt på dagen. Två bra saker, men bara om man blir kramad av rätt person och inte har några planer dagen man råkar somna. Om ni kanske har glömt bort hur det var i onsdags så var det ett perrrrfekttt höstväder. Kallt-om-kinderna-krisp men helt lena vindar och luktade torrt och lövigt. Och så slog det mig. Det var känslan av mys som jag kände. Mys på grund av mörker och kyla, lövhögar och tända ljus. Mys på grund av att det var över med tunn jacka och dagsljus efter middagen. Mys på grund av halsdukar, september och kastanjer. Det var basic bitch-känslan. Den var inuti mig. Så nu är det tydligen såhär. Jag är en av dom, vare sig jag vill eller inte. Jag har kroppsligt överlämnat mig. Vi ses på Starbucks vid pumpkin spice latte-premiären.
