Jag trodde för en stund förra veckan att jag vunnit en lägenhet. I två dygn ledde jag budgivningen på en liten trea med runt vardagsrum. Mot slutet av dag två började jag bli försiktigt hoppfull. Spegeln i sovrummet skulle man nog kunna placera i den nya hallen. Det skulle va fint. Direkt efter att spegeln monterats ner och spikats upp på nytt inuti mitt huvud dök den tidigare helt okända budgivare nr 7 upp och la ett bud. Och någon minut efter det la budgivare 8 ytterligare ett. Sms efter sms lossnade spikarna i hallen och snart var vi en miljon kronor över mitt lånelöfte. Hatade budgivare 7 och 8 innerligt resten av kvällen. Detta är inget märkligt i sig. Lägenheten med det runda vardagsrummet är den tredje lägenheten jag budar på i år. Men Sliding Doors-effekten är lömsk. När man börjar drömma om ett nytt, underbart, fantastiskt liv på en gata. Har man någonsin varit så lycklig som man kommer att bli på den nya gatan? Nej, antagligen inte. Där ska man alltid baka bröd, ha långa frukostar med morgontidningen man prenumererar på (och läser allt i) och laga grytor om kvällarna och dricka dyrt rödvin till (men aldrig bli för full). Antingen grön sommar utanför fönstret eller regnig höst med tända ljus och en filt som inte sticks. Alltid mjuka röster mot varandra och ett badrum där man aldrig behöver rensa golvbrunnen i duschen. Allt detta rycks ur ens händer. Vi är i spindelsäsongen nu, om ni inte märkt det. Man ser aldrig så många spindlar som i slutet av september. Dom bygger nät i papperskorgar, under uteserveringsbord och i lyktstolpar. Och på lägenhetsvisningar. Där hänger dom i klungor på balkonger och i öppna fönster. Om jag vore mäklare skulle jag vara mycket noggrann med att plocka bort dessa pigga höstspindlar. Eller så gör det detsamma kanske. Min egen lägenhet är däremot helt förskonad från spindlar. Något att tänka på när man blir överbudad. Att det nuvarande tillståndet är spindelfritt. image source
