♦- Inte för mkt majo, säger jag till damen i kassan på mackstället och hon svarar inga problem. Jag betalar och går ut och väntar i regnet bredvid Didrik som sover i vagnen. Jag lyssnar på Joel Alme vars konsert jag inte ska gå på samma kväll för att alla i världen är sjuka. När jag har fått min smörgås går jag och sätter mig på bänken utanför restaurang Grill som ligger under tak. Jag tar av mig vantarna, blåser på händerna. Redan när öppnar papperspåsen ser jag att smörpappret runt mackan dryper av majonnäs. Men det spelar ändå ingen roll. Didrik börjar gråta i samma stund, sparkar och skriker under vagnens regnskydd och jag viker in den flottiga mackan tillbaka i sitt papper och fortsätter framåt i regnet på Drottninggatan i mitt djupt ofilmiska liv.Jag såg en kvinna utanför Stadshuset för några dagar sedan. Det var en grupp om flera kvinnor i trettioårsåldern som kom ut från restaurang Stadshuskällaren. Alla hade nyfönat hår, pashminasjalar och enkla kappor. Hon hade en kort page struken bakom öronen och fastän det regnade log hon med hela ansiktet. Hon stod där vid Stadshuset, där det blåser åt fyra olika riktningar på en och samma gång, med kappan halvt öppen, en tunn kashmirtröja gläntade under. Hon log mot sina kollegor och ögonen blixtrade och jag tänkte att den där tjejen, hon kan nog gå in på vilket ställe som helst och beställa vad hon vill utan att nån bebis vaknar. Hon äter poke bowls efter poke bowls i fotovänligt ljusa lokaler och tar ett kallt glas vitt helt spontant i en hotellounge. Hon svarar raskt på ett mail i farten och gör diskret manikyr med fransk tip på salong. Hon cyklar genom stan i hjälm och byter om till låga pumps i skinn när hon kommer till kontoret. Jag såg på när hon med en liten knyck slängde sin pashminasjal helt lätt över axeln. Sedan uppslukades hon av gruppen och försvann.
