Ibland tänker jag på bebisarna som jag inte ska ha. De finns på den andra sidan av universum för där jag är mamma till 8 pojkar: Sylvester, Gusten, Måns, Oliver, Sixten, Torsten och Simon.Med Didrik, Sylvester, Gusten, Måns, Oliver, Sixten, Torsten och Simon hinner jag ingenting. De dricker upp mjölken jag köper samma dag, mikrar Billyspizzor så att det osar i trappen och lämnar spår av leriga sneakers överallt. Jag och Björn måste köra ut till skogar och parker och öppna landskap så att de kan springa av sig och bli sams. Jag tvättar och plåstrar och kammar deras tjocka hår. Alla åtta har mycket bra hårkvalité. Sylvester har sin pappas amorbåge, Gusten vägrar äta något annat än pizza funghi, Måns gömmer räkor i vaserna så att det stinker i veckor, Oliver tycker om hur det låter mot kullerstenarna när man släpper en vattenballong från andra våningen och Sixten, Torsten och Simon har hemlig klubb bakom soffan i vardagsrummet. Jag sover ingenting och jag ropar mig hes att de ska stanna vid övergångsstället vid Skeppsbron och jag vågar inte titta grannarna i ögonen. Jag lagar spaghetti med köttfärsås kilovis (och köper pizza funghi från pizzeria Nivå) och jag fyller frysen med kardemummabullar att äta efter fritids. Men allt pågår i parallell dimension, för jag kommer nog inte ha några fler barn. För varje bebisperiod som Didrik lämnar känner jag inte ett stygn av den sorg jag ofta hör andra föräldrar prata om. Jag känner inte "stoppa tiden!" utan bara ett "vad ska hända nu?" Man kan bära på båda känslorna, men jag bär bara en av dom. Kanske uppstår den andra efter ett tag. Kanske inte. Det vet jag inget om än.Men de finns ändå inuti mig, mina 7 andra söner. Sylvester, Gusten, Måns, Oliver, Sixten, Torsten och Simon. Hoppas ni har det bra. Er mamma älskar er mycket. I detta liv blir det någon annan som får ta itu med gamla räkor i sina blomvaser.
