Jag skaffade TikTok i början av sommaren. Jag ville veta vad den där appen som alla barn älskar handlar om egentligen. Vad gör man därinne? Missar jag nåt? Jag scrollade med ett halvt öga. Det var videos efter videos av svankande influencertjejer som gjorde olika "photo challenges" för att visa hur viga, smala eller vackra de var. Kanske ställde de sig i profil för att visa hur små midjor de fick i mjukisbyxor och crop tops. Ganska snart tröttnade jag. Jag stängde ner och glömde bort. Det gick flera veckor. Så kom en eftermiddag då jag hade klickat mig in på instagram fem gånger på fem minuter. Jag gick in på TikTok igen. Min algoritm hade nu skiftat en smula. Istället för att de svankande tjejerna gjorde challenges hade de börjat dansa. Det var kanske fyra eller fem låtar som upprepades, oavsett hur länge man scrollade. Alla tjejerna använde samma koreografi. Det tog inte lång tid förrän jag hade samtliga låtar på hjärnan. Jag la in en av dem i min springlista och gick ut och sprang längs Årstaviken. Satan vad fort jag sprang! Jag såg hela koreografin framför mig. När jag kom hem sms:ade jag Petra: "Kan vi lära oss den här dansen?" "Klart vi kan." Någon vecka senare och en hel del scrollande hade algoritmen smalnats av ytterligare. Tjejerna bar nu färgglada peruker, hade stjärnor under ögonen och inte sällan olika djurattribut - svansar, öron och nos. De åmade runt på golvet och slickade sig om handryggarna. Eller dansade till glättig koreansk pop i otroliga push-up kreationer. Jag var amazed. Jag upptäckte snart att det var som ett helt eget universum med stor detaljrikedom. Allt från hur man skulle skjuta munnen åt sidan när man pratade, precis som en Pixarfigur, till hur fingrarna rörde sig ryckigt som om videon var manipulerad. Att gå in i min TikTok var nu plötsligt som att gå in i en sprakande konfettibomb! Alla sjöng på koreanska och alla hade ögon stora som CD-skivor. Men så hände något igen. Jobb kom emellan. Veckorna gick. Efter en tids paus gick jag in för några dagar sedan igen. Kanske trodde TikTok att jag tröttnat och algoritmen bestämt sig för att prova en ny linje. Istället för tuggummirosa bakgrunder och outfits i glitter möttes jag denna gång av något helt annat. Borta var alla mina mangafavoriter. De hade istället ersatts av kvinnor utan tänder. Video efter video. Allihopa satt i hårt upplysta rum utan möbler, gulnade heltäckningsmattor och persiennerna neddragna. Inte sällan ett litet barn på andra sidan rummet som apatiskt stirrade ut i ingenting. Här hade jag hamnat. I meth-tiktok. Kvinnorna var hålögda och med sår i ansiktet. Ofta hade dragen liksom hårdnat, precis så som händer när någon varit i ett missbruk för länge. De satt där i linnen, i sina tomma rum någonstans i USA och sjöng för mig. Jag vet inte vad jag vill säga med det här inlägget mer än att detta är mina two cents om TikTok. Där inne, bland mina appar på mobilen, har jag nu en portal till en plats där kvinnor i odefinierbara åldrar sitter på golvet i sina stökiga lägenheter. De kliar sina ansiktssår blodiga, ser mig rakt i ögonen och sjunger My Heart Will Go On.
