Jag är hemma efter tio dagar på resande fot. Har fortfarande dagar kvar att visa er. De ägnar vi denna bloggvecka åt, tillsammans med lite annat jox. Mitt lilla barn dansade runt mig i cirklar och tryckte sina kinder mot mina när jag kom hem. Det är så märkligt att man kan skapa sina egna människor. Det känns mer tänkbart att man stoppade ett frö i jorden och var noggrann med vatten. Upp växte en söt liten bebis med blomblad runt ansiktet.Jag har levt i tystnad i tio dagar. Vaknat i tystnad. Ätit frukost i tystnad. Klätt på mig i tystnad. Tagit mig ut i verkligheten utan att ha sagt ett ord till någon på timmar. Så är det inte att leva med någon som är två år. Första morgonen en rivstart med upp och hoppa klockan 05 (hej vintertid) och minst 10 mental breakdowns över ostmackor, brandbilar och resväskor som inte går att rulla över trösklar. Måndagen fortsätter i samma tecken. Jag råkade visst vinna en indonesisk målning från sjuttiotalet, målad på ett stort stycke tyg. Ja, den har jag redan fått förseningsavgift på ute i Frihamnen där man ska hämta sina fynd. Måste dit idag någonstans inklämt mellan alla andra måsten. Sedan hämta på förskolan, leka, mata, träna, äta, stirra hålögt in i en skärm, somna. Ett litet liv i november, det pågår och det finns inga blommor man kan stanna upp och dofta på längre. Svala tvååringskinder finns. Alltid nåt.
