Det snöade en halv meter mellan torsdag och fredag och när jag kom till kontoret på fredagsmorgonen var dörren igensnöad. Jag fick gå till förskolan några kvarter bort för att låna en skyffel. När jag gick ner med skyffeln i snön stötte jag i något ganska direkt. Det visade sig vara en pizzakartong. Logotypen på kartongen föreställde en banan med glasögon och sneakers och inuti låg margherita. Både ost och tomatsås hade frusit till is. Jag tog in den för att slänga senare. När jag äntligen fick upp dörren till kontoret hittade jag ytterligare tre pizzakartonger. En låg i soffan, den andra under Patriks kontorsstol och den tredje inne på toaletten. Pizzakartongen i soffan innehöll en Vesuvio som tyvärr hade blött genom kartongen. Min röda soffa hade en mörk fettfläck. Inte okej, går ens sånt att ta bort? Pizzan på toaletten var en Hawaii som fortfarande gick att äta och vi delade på den till lunch sedan. Det var förövrigt också vid lunchtid som nästa kartong dök upp. Den satt plötsligt fasttejpad på utsidan av fönstret i det bakre rummet. Patrik gick ut för att ta ner den och vi öppnade den tillsammans. Den här gången innehöll kartongen inte en pizza utan en flygbiljett till Rom i mitt namn. Planet skulle avgå bara några timmar senare så jag tog en Uber till Arlanda. Jag hade såklart tagit tåget, men jag visste inte om Arlanda Express fortfarande var igång under pandemin. Arlanda var ganska tomt. De som var där var egentligen de som skulle med planet till Rom, antar jag. Ett Pressbyrån var öppet innanför gaten. Jag köpte drickyoghurt och en banan för att jag anade att det inte skulle vara någon servering på planet (för att hålla nere smittorisken). I kön när vi skulle boarda träffade jag en bekant. Jag frågade hur hon fått tag i flygbiljetten och hon sa att hon hade fått den i doppresent för tjugoåtta år sedan. Hon verkade inte förvånad över att jag hittat den i en pizzakartong samma dag. Planet lyfte i tid och mycket riktigt serverades ingen mat eller dryck. Jag åt min banan i små tuggor för att mättnaden skulle hålla längre. På Roms flygplats blev vi upphämtade av bussar. Bussarna var dekorerade med likadan logotyp som funnits på pizzakartongerna. Jag frågade chauffören vart vi var påväg men han kunde varken engelska eller svenska. Vi körde i nästan två timmar och när vi till sist stannade var det helt svart utanför. De flesta i bussen sov. Min bekant som satt på sätet snett till höger från mig hade dreglat på sin jacka. När vi gick av blev vi indelade i grupper och jag fick mitt italienska namn. De skrev det på en lapp och la i min ficka. Vi hade hamnat på en gård, i mörkret såg jag konturer av kullar och jag kunde känna lukten av djur, antagligen boskap. Huset var mycket stort och i sten. Jag fick ett eget rum. Ett litet, med en nittiosäng och ett lågt skrivbord i blåmålat trä. Jag somnade omedelbart. Här har jag nu bott i tre dagar. Som ni säkert vet kan man oftast använda samma eluttag i Sverige och Italien, men det förekommer undantag. Huset är mycket gammalt och det här ett sådant. Jag har försökt hushålla med datoranvändningen, men nu är det bara några procent kvar. Jag vet inte när vi åker härifrån, de andra har redan slutat använda sin elektronik.
