Min förra vecka var underbar. Jag hittade en tillfällig favoritlåt och jag lyssnade på den tills jag kunde den utantill. Gick runt och mimade i duggregnet. Tog foton av dimman från Guldbron. Jag kunde göra så för att jag var själv. Jag var tvungen att ladda mina airpods tre gånger förra veckan.Jag stegade genom staden, precis så snabbt som jag tycker om att gå. Jag gick till mitt kontor, till tandläkaren, till Clas Ohlson, till mataffären, till gymmet, till en bar, till en skoaffär, överallt. Jag gick och gick och jag var en person av många, rakt in i det identitetslösa som uppstår i stora folksamlingar. Ingens mamma, ingens flickvän, ingens vän, ingens alls.Den här veckan fortsätter det. Min väldoftande bebis som inte är en bebis längre lämnas på sin förskola klockan nio och hämtas tre timmar senare. Tre timmar av att få smälta in i husfasader och upphöra. Den sköna känslan att smulas ner till ingenting, en anonym organism borttappad på en planet i rymden. Tre timmar av musik på högsta volym, att andaktsfullt öppna sin dator och det spegelblanka worddokument som för ett ögonblick bär på allt så länge man inte rör vid tangenterna.Det ska bli två grader och mulet och det är ett väder utan förhoppningar. Det vädret kräver ingenting och om man står på Sveavägen och blundar skruvas trafikbullret upp ytterligare och mörkret blir så kompakt att det når in under ögonlockens tunna hud.
