Den fjortonde dagen och fortfarande inga soltimmar i december. Man vaknar i ett mörker som övergår i en grånad som sedan klingar ut vid tretiden då det blir svart igen. Det som ska vara dagsljus påminner snarare om en blöt filt. När jag tar en promenad tänker jag att precis så här skulle nog jorden vara efter en apokalyps. Efter meteoriten skulle stoftet från smällen skugga solen i flera år. Där skulle vi gå omkring, vi som var kvar, irrandes runt i det färglösa och köpa mackor och gå till jobbet som om 95% av jordens befolkning inte blivit utplånade. För vad skulle vi annars göra? Oavsett solljus vaknar man, lokaliserar sig fram till det mest normala och upprepar tills även det blivit vardag. Barn som fötts efter apokalypsen skulle inte veta vad solen var för något. Inte heller begrepp som "stjärnklart" eller "växlad molnighet". Faktiskt skulle de till och med ha problem att förstå den naturliga färgen blå, eftersom den numera var så svår att hitta. När haven inte längre speglades mot en himmel blev också dom blyertsgrå. Det skulle uppstå speciella grupper som valde ett liv vaken på natten och sovandes på dagen. Natten var ju den enda tid som var lik den innan kometen. Natten var svart, då som nu. Grupperna skulle skriva artiklar och avhandlingar om hur viktigt det var att närma sig det som var mest naturligt - och att ta emot det med ögonen öppna istället för sovandes. Löven skulle aldrig komma tillbaka till träden. Länder med barrträd skulle få hög status. Det skulle ordnas speciella kurresor till Sveriges skogar. Där gick man runt runt bland tallar och grannar och tog in, smakade, luktade på det som ännu orkade växa. De löv man funnit på marken pressades i tunga böcker och glasades in på museum. När kalendervåren kom skulle vi dra fram bord och stolar och sitta på de få uteserveringar som öppnat. Vi skulle titta riktningslöst upp mot himlen, eftersom vi inte längre visste vilket håll solen låg. Än hade det inte heller gjorts någon fakta på om man ens kunde bli solbränd i den nutida atmosfären. Men vi levde på hoppet och därför satt vi i klungor med näsorna rakt upp och hoppades på det bästa. Lysrörsbelysning skulle bli den mest eftertraktade belysningen. Inredningstidningarna skulle göra glossiga fotoreportage från rika familjers våningar där de installerat lysrör i täta rader i taken. De skulle gå omkring i så starkt syntestiskt ljus att de måste använda solglasögon inomhus. Lyckliga skulle de posera i vardagsrum och kök i blåvitt lysrörsljus med dyra Guccibågar. Det speciella knäppande ljudet som uppstår när man tänder en lysrörslampa skulle imiteras av många lamptillverkare av sämre kvalité som LED och hallogen. Så tänk på det ni. Vilken tur att det inte var en komet. Det är bara en svensk vinter.
