Ni är i en gyllene lucka, säger Björns kompis när han hjälper oss att bära upp en ovanligt tung träskiva från Ikea. Er bebis kan sitta i ett knä men inte krypa iväg. Passa på att ha middagar och hänga på lokal.Wow. En gyllene lucka som sammanfaller precis när restriktionerna tagits bort, RS-viruset har gått ner och vi har bokad tid för tredje sprutan.Tänk i vår, säger min mammalediga kompis samma vecka. Då kan vi sitta på uteserveringar på eftermiddagarna med barnvagnarna. Allt kommer bli så bra när solen är här. Och jag säger att ja va mysigt. Men egentligen funderar jag på om det alltid kommer vara såhär nu. Att man ska passa på. Att man bara får eftermiddagarna.Är det så att jag ska behöva låtsas från och med nu att det är lika kul att dricka ett ensamt glas vin klockan fyra med barnvagn som att beställa in pasta och rödpang klockan tjugotvå på stimmig krog? Ska jag sitta på uteserveringarna hela våren, hela sommaren och hösten utan den pirriga känslan i kroppen att hela natten ligger framför en? Den behöver inte ens alltid göra det. Ovetskapen att det kanske är så är tillräckligt berusande. Jag ligger på rygg i sängen klockan 20.30 och funderar på vad ens poängen med middagar, barhäng och vuxengrejer är om jag alltid vet att jag ska natta en bebis snart.Tycker det här är existentiellt förvirrande. Att göra nåt halvhjärtat, det känns så...fattigt. Då går jag tusen gånger hellre en lång promenad, äter kanelbullar på konditori och tittar på kaninerna på Skansen. Tror jag i alla fall.
