Ibland går en vissling genom huvudet över att jag fortfarande bor här. Som ett stråk av sorg, men ändå inte fullt så tydligt. Det är tudelat. När jag flyttade utomlands 2010 var jag väldigt säker på att jag inte ville vara kvar. När jag är äldre är det säkra inte lika tydligt. Jag orkar inte skaffa nya kompisgäng. Det är så skönt att hitta överallt. Det är tryggt här. Stockholms är vackert. Men på kvällarna när jag scrollar Pinterest (min substitut sen jag raderade alla shoppingappar) tittar jag på bilder av platser som pågår parallellt med min. I romanen jag läser nu säger en av karaktärerna,"Det bästa vi kan göra i det här livet är att passera det som rök genom ett grenverk, lidande, tills vi antingen når ett tillstånd av intighet eller fortsätter vårt lidande någon annanstans." Stycket handlar om att människan inte kan förvänta sig att förstå precis allt och att man bara får stå ut med den insikten. Men jag läser det som om det vore mitt eget liv, att jag ofta tänker på människor som just nu, exakt nu, går omkring i mataffärer i Japan, New York och Paris och handlar till kvällens middag för dom BOR där. Att jag knappt står ut med det.Om man ändå kunde leva flera liv parallellt på samma gång. Jag hade älskat dom allihopa. I den här dimensionen kan man bara gör en sak åt gången, det är vårt största straff (och gåva, de bra dagarna).Här är jag just nu, om tiden rört sig på ett annat sätt och köttet gick att separera:På uteplatsen, i baren, i sängen, på stolen, på balkongen.
