Min blogg buggade i fredags och publicerade ett gammalt utkast på ett inlägg, istället för det sista färdigställda. Det var verkligen inget särskilt innehåll: en lista om jobb där Elsas svar låg kvar i slutet. Men min instinktiva känsla var att fuck det här blir svårt att gå vidare från. För om tekniken buggar så att gamla versioner av inlägg publiceras måste jag utgå från att varje version text kan bli offentlig.Det fick mig att fundera kring mitt bloggande och vad som är jobb och vad som är bara för mig.Jag försörjer mig på att skriva dagbok. Så är det, det blev mitt huvudsakliga jobb i detta liv visst. Hundratusentals går in här för att läsa vad jag gjort och tänkt. Och jag skriver - varje dag i snart 18 år - vad jag gjort och tänkt. Oberoende av läsarantalet har jag en längtan att varje morgon att gå in och skriva.Och allt syns inte utåt. Bakom de publicerade inläggen finns tusentals utkast som aldrig fått se dagens ljus.Alla inlägg, oavsett om de handlar om heartbreak eller smink, har fått passera i många olika versioner tills jag slutligen klickar på publiceringsknappen. I slutet är det bara finlir, men i början är varje inlägg en plats för mig att kasta ut alla tankar för att sedan kunna sortera dom till något läsbart av andra. Som ett pussel av ord - osammanhängande och bara mina.Jag insåg i fredags att det här är min dagbok, min riktiga dagbok, och toppen av isberget är det publicerade. Bakom de finputsade inläggen döljer sig tankar skrivna rakt ut i ingenstans bland ettor och nollor. Ett sätt för mig att komma till ro. Jag har bloggat sedan jag var tjugo år och den tomma vita inläggsrutan är min tryggaste plats.När jag genom åren fastnat i krönikor, eller kapitel i romaner för all del, kan jag flytta över dem till bloggformatet bara för att få det att lossna. För ingenting är farligt här, här är det bara mitt.Så när ett gammalt utkast på ett inlägg publicerades trots att det redan fått knådas i nitton olika versioner efter det var det som att bli sviken av personen jag litat på allra mest: tekniken. Tekniken håller alla mina hemligheter. Jag har ingen kul knorr på detta inlägg mer än att det känns tråkigt alltihop och att känslan som sköljde över mig var akut skrivkramp. Nu ska jag gå ut och ta en promenad istället.
