Det tråkiga med det vidriga ordet vabbruari är att det är sant. Jag och medlemmarna i mitt hushåll har varit sjuka på olika slags sätt sedan februari började.Jag har haft lock för öronen i tre veckor. Det är som att jag i tre veckor suttit i ett flygplan påväg ner. Allt jag säger hör jag i ett dubbelt eko genom örat. På Didriks förskola är alla barn magsjuka idag utom tre personer. En av dom är Didrik. Jag skriver det här inlägget fredag förmiddag för att jag inte vet hur min helg kommer utveckla sig. Ni som läser är i framtiden vet. Det är lite nervöst, det ska erkännas.Blev det ingen magsjuka gick vi på teater i helgen. Blev det ingen magsjuka är det också Expressens Kulturfest ikväll och både jag och B ska gå. Detta är mycket sällsynt att vi går på fest ihop, så jag håller verkligen tummarna. Min plan är att bygga min outfit runt de här strumpbyxorna. Känner att vita strumpbyxor är på intåg i mitt liv igen. I det stora hela tänker jag mycket på våren och alla kläderna som kommer med det. Vill dränka mig i denim och pigg hårtofs, persikorouge, kanske nån snusnäsduk. Vita sneakers. Jag vill känna mig snabb liksom. Det är så bylsigt nu. Det är nog det värsta, i slutkanten av vintern. Man har lager på lager, tjocka ullplagg som kräver saker av en. Jag vill sladda i gatgruset, vända håll sjukt snabbt. Ser ni nån springa förbi i en swoosh i april är det jag. Ungefär som Spark, en ekorre som hängde i trädet utanför ett sovrum jag bodde i. Det var en kille jag träffade en stund som döpte honom. Spark sprang swoosh swoosh över min fönsterbräda oavsett årstid. Stannade ibland och tittade in. Sen swooosh uppför trädet, nerför stuprännan, uppför brandtrappan. Hade han varit en människa hade han haft ljus denim och high ponytail, det fattar vem som helst.
